–Skit också! Det var den säsongen det. Tänker jag surt.
Bryggan ligger blöt, kall och doftandes av fågelskit. Ett gäng
trutar tar till flykten, de fyller luftrummet med kakafoni. Endast de allra
tappraste av trutar sitter kvar längst ut på bryggan. Vattnet är starkt färgat
och flugan förvinner när den når några decimeter ner under ytan. Bryggan har
bjudit på det sämsta året hittills. Endast en hand full gäddor har den släppt
ifrån sig. Riktigt, riktigt dåligt. Nu har jag väl inte fiskat särskilt mycket
heller, men sex gånger fler hade inneburit ett ok år. Vad det beror på? Det kan
man aldrig veta säkert.
En generellt dåligt gädd år? Ett högre fisketryck? Installationen
av latrintömningsstationen på bryggan? De konstiga väderförhållandena som året
har bjudit på? Jag vet inte.
Jag släpper ner flugan i vattnet promenerar med den släpande efter mig.
Rookien och jag var tidigare och prövade bortom Golden
Gate. Det gav inget mer än en liten virvel och en touch på Rookiens fluga. Sen
var det dött. Vi for vidare till Hörnet för att testa. Inget hände där heller. Rookien
for hem, jag gick hit. Bryggan tar slut och jag vevar in och plockar isär grejerna
för att gå hem. En moppe åker förbi bakom mig. Den tvärstannar.
–Hey man! How are you doing?
Det är Mike. Han är på väg att fiska. Vi slår följe.
Han
åker före på sin moped, jag går efter. På vägen ser jag hägern sitta på en av
bryggorna. Jag såg den också sist när jag var ner hit. Den andra också. Jag
blev mycket glad över att se dem. Jag hade hört att en av dem hade dött under
vintern och att den andra hade flyttat. Men nu sitter han där, Herr Häger. Och
allt är som det ska igen. Fru Häger spatserar på en annan brygga längre bort.
Hon stannar emellanåt för att se ner i vattnet. Jag packar upp kameran för att
ta en bild. Häger stirrar stint på mig innan han tar till flykten.
De har
kanske blivit lite mer skygga av sig. Hoppas.
Jag går vidare till Mike.
–Is this Yours? Frågar han och håller upp en fluga när jag
kommer fram.
Det är min fluga. Det händer ofta att Mike har med sig mina
flugor som jag har fäst lite här och där kring Västerås stränder. Mike kastar
ut sin lilla jigg. Han låter den gå sakta över botten. Spöt böjer sig, Mike gör
mothugg så att jiggen kommer farande upp i luften.
–Shit! Säger han och kastar ut igen.
Det tar direkt. Jag får en fisk på bild i kameran.
Han släpper den och kastar igen. Det tar direkt. En fisk till på bild. Mike är nöjd.
–My Abborre is back! Säger han.
–Dose fucking Asps has destroyd my abborre season. Fortsätter han.
En gädda plaskar till i ytan. En stor gädda. Han kastar ut igen. Han missar en fisk, och så en till. En ännu större gädda plaskar längre bort. Jag plockar ihop mitt spö igen och dänger ut. En gigantisk gädda kommer upp och visar sig sakta i ytan. Bredare än en Skogaholms limpa över ryggen och längre än en ekorres skutt. Den vispar lugnt till med stjärten och försvinner sakta ner i djupet.
Två timmar och ett flertal flugbyten senare har den fortfarande
inte bitit på. Jag ger mig och plockar ihop spöt.
–Yes! Tjoar Mike.
Han håller upp en fin abborre. Tjock och fin är den. Mike släpper den och vi ger oss.
–Six Abborre. Säger han nöjt och sätter sig på sin moped och
beger sig hemåt.
