Örnar, öring, id och en notdragning.

– Vafan går det så jävla segt att kasta för?

Det är som om pulvret helt har tagit slut. Kasten sträcker ut fint, men det blir inte så långt som det brukar. Linan går inte heller lika rappt i utkastet. Jag blir emellanåt stående med ett par, tre meter skjutlina kvar i handen när kastet har sträckt ut sig på vattnet. Jag fattar ingenting samtidigt som axlarna ylar och smärtpunkterna i ryggen blinkar som en julgransbelysning. Man börjar bli gammal. Det är väl så här det blir då. När pulvret tar slut. Kastningen blir lidande. Fan vad segt. I två dagar har jag kämpat med kastningen. 

Det började ju ”bra” också, med att en ring glömdes träs igenom när fisket startades. Skjutlinan lade sig då ett eller två varv runt klingan. Det gjorde det ”lite” svårt och jobbigt att kasta. Tog en timme innan eländet upptäcktes. Det var bara att bita av flugan och trä om. Men den ”sugiga” kastningen blev liksom kvar.

– Men va fan!

Linan ligger fortfarande runt klingan. Jag kastar spöt uppströms bakom mig för att inspektera. Skjutlinan går fortfarande inte igenom den tredje ringen från toppen. Istället är den lindad två varv runt klingan och ligger upphakad på ringens utsida.

– Hur fan är det möjligt?

Nu är man gammal på riktigt. Jag missade att trä den rätt igen. Det här händer inte mig. När jag ska trassla upp skiten känner jag att ringen rör på sig. Den har gått av. Linan har då smitit ur ringen. Jag vevar in. Spöt är trasigt. Inte konstigt att kastningen har gått tungt. Det är bara att lägga undan arbetsspöt och ta fram reserven som jag har köpt på avbetalning av min kompis ”Rookien”.

Ingen fisk har jag fått heller. Inte Finnen heller. Det är fan inte lätt det här med lax & havsöringsfiske. 

Det är ju som man säger "inte bara att gå upp på morgonen."

Vi har ett gäng dagar till på oss. Det kommer att lösa sig. Det känner jag på mig. Jag brukar alltid kunna lirka upp någon fining här i Ljungan. Vädret har varit dåligt. Det blåser och regnar. Det är en kall och ihärdig vind som gör fisket svårare och jobbigare. Jag bäddar ner arbetsspöt och riggar reservaren. Kvällen närmar sig och snart är mörkret här. Hu! Vad dagarna är korta, snart är de ännu kortare. 

Hösten är fin, jag gillar höstens fiske. De mångfärgade lövens och öringens tid. På söndag är Ljungan stängd. Visst, man öppnar ju igen om en månad. Men det är inget jag har nytta av. Det är de resterande dagarna jag har kvar när det gäller fint havsöringsfiske.

Vi sticker till Runes för att fiska de sista timmarna in i mörkret. När mörkret kommer befinner jag mig vid slutet av ”ön”. Det står ett gäng gubbar och tittar på mig längre upp på land. Det drar till hårt i linan. Jag kastar ut igen och fiskar flugan med jämna drag. Inget händer, jag vevar in och vadar iland. Gubbarna går upp mot mig, en av dem sätter sig i en båt och ror uppströms mot mig. Det måste vara Rune som ror. I Aktern ligger notet riggat och klart. Konstigt, jag  tyckte att jag läst någonstans att han hade gjort sin sista notdragning.

– Ska du dra not Rune? Frågar jag honom när han ror förbi mig.

– Mmm. Svarar han kort.

Han ser inte att det är jag. Det korta svaret säger en del. Tänk att den enda gången jag skulle få se en notdragning, sker 2017. Gubbarna på land håller i rep och nätet börjar lämna plattan i aktern. Rune ror rakt ut lite lätt uppströms. Långt därute svänger han nedströms och vänder sen in mot land. Nätet ligger i ett stort U med topparna in till land. Gubbarna börjar sakta dra in nätet i en jämn takt. Det går tungt och en av gubbarna säger att det är något tungt i nätet. Jag försöker ta några bilder. Men de blir bara skit. Det är för mörkt för min lilla kamera. När nätet är inne i land sprattlar det en hel del fisk. Det är sik, öring och en brax. Gubbarna kastar tillbaka öringarna. När jag ser hur ber jag att få hjälpa till. Öringarna sitter hårt i nätet. Jag lossar dem så fint jag kan och släpper tillbaka dem i vattnet. De pinnar iväg. Den största öringen ligger på kring 2,5 och 3 kilo. Den är den enda färgade öringen. När jag lossar den ser jag att den har ett litet fält av svampangrepp i pannan.

– Hade du inte gjort din sista notdragning? Frågar jag Rune när alla fiskar är loss.

– Jo. Vi gör bara en lite extra dragning. Svarar han.

Jag och Finnen gör kväll. Vi mumsar lite ”vildsparris”, dricker öl och pratar fiske. På morgonen får jag en fisk efter bara några minuters fiske. Det kanske blir en sådan dag?

Det blir det inte.

På kvällen ringer Johan, vårt orakel och guru. Han tänker komma ut och fiska imorrn.

När morgonen runnit förbi med några timmar ringar han.

– Jag har fått två.

– Vafan! Svarar jag.

Jag fiskar bilhallen. Det tar direkt. En blank och fin öring på runt två kilo. Jag kastar ut och det tar igen. Nu är det ett större exemplar. Den stångar och simmar uppströms och utåt. Den rullar i ytan och flugan lossnar. Flugan kontrolleras och läggs ut igen. Det tar igen. En id. Nytt kast, en id. Nytt kast, en id. Nytt kast, en id. Sanslöst. Jag har aldrig fått någon id här tidigare. Men nu var det ju inte ”fattigmanslax” jag var ute efter. Finnen har fått en öring han också. Det är kanske på G.

Johan ringer.

– Jag måste åka och hämta grabben i skolan, han är sjuk.

– Förresten, jag fick en till.

– Jag har fått sex stycken. Svarar jag.

– Vafan! Svarar han.

– Fyra idar.

Två dagar och en morgon kvar. Det kommer att lösa sig detta.

/Båge

Turbotuber och Gary Clark JR

Jag klickar på Gary Clark JR`s låt ”Bright Lights” från albumet Blak And Blu. En hård, klar och klangig gitarr hackar ur sig ett släpande rocktempo som fyller rummet och studsar mot väggarna.  Det låter så j-a tungt och bra att jag vrider upp ljudnivån ytterligare. Tung musik ska spelas i oförskämt hög volym. En annan gitarr vräker ur sig ett helvetesdån. Huvudet gungar i välbehag samtidigt som jag fäster in en fiery brown färgad vinge med bindtråden. Pulsen ökar i halsen och håret på armarna reser sig. Vingen breddas med tumnageln över infästningen. Två tunna kopparflash fästs in på var sida av vingen. De dubblas nedåt så att två av stråna petar nedåt på var sida i det grönfärgade hacklet.

Gary börjar sjunga.

Wake up in New York City

Lying on the floor

Just outside of Marcy's - West 54…wow

You gonna know my name by the end of the night…yeah

You gonna know my name by the end of the night…well

Jag superlimmar lite över infästningen av vingen. Ett svart softhackel rensas från det värsta av luddet och fästs in framför vingen. Stammen lindas två hårda varv och ytterligare två varv nere på x-small tuben. Två cook substitut klipps loss från ett ark. De nya med färgad svart baksida är riktigt fina. Man behöver inte vara orolig att vitafärgade baksidor lyser när flugan fiskar i vattnet. Som de gjorde på de tidigare. Den ena fästs in med ett bindvarv. Den andra fäst in med ytterligare ett. De fixeras på rätt plats med två hårda varv.

Gary fortsätter.

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

I don't care no, no

Cause you don't care, no

Gitarren hackar ur sig en behaglig raspig slinga. En liten superlimsdroppe läggs på inbindningen och bindtråden klipps av. En turbokon träs på slangen. Jag lossar flugan och håller den framför konen i vänster hand samtidigt som jag drar i slangen med andra handen. Flugan hålls upp mot taket och snurras mellan fingrarna. Slangen klipps av så tre millimeter finns kvar. Med en tändare bränner jag på slangändan. Den sväller och kryper bakåt mot turbokonen. Med en nål öppnar jag upp hålet så en tafs kan löpa fritt i den.

Start up with the bottle

End it up with the bottle

Taking shots, waitingon tomorrow

Trying to fill up, whats hollow

You gonna know my name

You gonna know my name

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

I don't care no

'Cause you don't care…no

Gitarren stökar runt samtidigt som tempot fortsätter. Jag tittar noggrant på flugan. Det är min egen Daidalos. Fiery brown, djupgrönt, koppar och svart. Den blir bra tänker jag och fäster in en ny slang och metalltub på bindnålen. Gary leker för fullt med sin gitarr. Bindtråden fästs in med fem bindvarv. Ett grönt hackel rensas och fästs in på tuben. Den lindas tre varv, fästs och stammen klipps av. En tuss rävhår klipps loss och rensas med kardborrborsten. Vingen taperas genom att jag drar ut de mittersta stråna i den breda men skira vingen. Den fästs in brett på metalltuben.

Gary ylar.

Yeahehehehe!

Get lost in this city trying to find myself

I went up a different person

Came down somebody else

I know it ain't right

But its song in my head

Wow I'm surprised that

I'm still alive I should breathe in

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

I don't care no, no

Cause you don't care

Well you gonna know my name

Well you gonna know my name

Well you gonna know my name

Hey! You gonna know my name by the end of the night…well

Gitarren ylar. Musiken varvas ner och försvinner.

Mäster Frödins Frödinflies har kommit ut med en ny tub. En turbotub. En metalltub med en ”kopp” bak, den lyfter upp vingen och ger flugan en schysst droppform i vattnet. Flugan fiskas med en löst hängande krok som jag fäster i en mediumtub bakom flugan. 

Tuben apteras som sagt på en x-small slang för att inte tafsen ska skava mot metallen när flugan fiskas. Man kan binda på flera sätt, lite hur man vill. Micke visade mig under ett fiske hur han band dem med en turbokon. Då avslutar han med att gå ner med det främre hacklet på x-smalltuben. Då göms metalltubens främre kant bakom hacklet. Turbokonen trycks dikt emot det främre hackelvarvet och inget huvud behöver formas eller lackas. Det kan vara lite trixigt om man vill ha cooksidorna längst fram. Men med lite övning går det. Annars kan man binda in sidorna innan det sista främre hacklet.

Jag ska binda ihop ett gäng nya bruna och svarta för den kommande Ljungantrippen.

Tuberna kommer att finnas i välsorterade fiskebutiker eller så kan de beställas på nätet. 10 stycken kostar 95 kr.

Låtskrivare "Bright Lights": Victoria Lott / Jared Rogers / Kwasi Danquah

Inget flyt i Ådran

– Vad gör du just nu? Frågar Plytboken.

Jag skriver. “De tre senaste fiskeåren har varit en enda lång lektion i ödmjukhet. Måste ha gjort något som har rubbat min karma.” 

Det där med att min karma skulle vara dålig var bara något jag drog till med. Det är inget fel på mitt karmakonto. Men något är ju bevisligen helt klart knas. Jag tänker på siffrorna från senaste fisket. 11-3-2-0-0. Jag ryser. Den ena nollan är min. 

– Hur fan förklarar man den?

– När man själv inte fattar hur det ens är möjligt?

Jag har aldrig varit med om något liknande, någonsin. Jo, det har jag visst. Men då i omvänd ordning.

De tre senaste åren har jag liksom inte varit i fas. Jag har inte haft de fisketimmar jag är van att ha. Massor av skit har hela tiden kommit i vägen. Det är som om att det har fällts krokben på mitt fiske, så att det liksom har kommit i otakt. 

Det är ju så att om man fiskar mycket så får man mer fisk. När allt är som det ska och jag får mina fisketimmar. Då känns mitt fiske lugnt och harmoniskt, det går liksom i en jämn och fin takt. 

Nu när jag väl har varit iväg på fiske så har förväntningarna varit skyhöga. Jag har lite grann känt att jag har varit tvungen att lyckas.

Det ringer på mobilen. Det är Chrille.

– Du håller inte på att bryta ihop va?

– Nejdå... eller jo... näae... kanske. Svarar jag.

– Men va fan hände då? Frågar han.

– Ingen aning. Jag fiskade på som jag alltid gör. Svarar jag.

Han frågar ut mig om vilka linor jag fiskade med, tafsar, flugor, platser, kastning, ja allt om hur jag fiskade.

– Då borde du ha fått fisk. Säger han.

– Ja, jag vet. Svarar jag.

Chrille förklarar noga och sakligt att Ådran inte är lätt att fiska alla gånger. Han berättar om flera fiskare som har haft det svårt och har gått bet där.

– Chrille är snäll. Tänker jag.

Han avslutar med att säga.

– Det är bara att bryta ihop och komma igen Båge.

Det är väl det som jag just nu håller på med, bryter ihop och kommer igen. Men! Nu var det ju faktiskt så att nästan alla fick fisk utom jag. På en plats som jag skulle beskriva ungefär så här för någon som tänker fiska där.

– Det är som att fiska i ett akvarium sprängfyllt med fisk. Fiska inte för djupt och för snabbt, för då sitter du i ryggen på dem.

Det gör själva ”igen kommandet” något lite svårare. Det är bara att konstatera. Det är en rejäl käftsmäll man har åkt på. Men jag har alltid varit bra på att kunna ta en rejäl smäll. Det är bara att erkänna fiaskot och gå vidare. Jag kommer tillbaks. Jag vet ju att jag kan det här med fiske.

Ska först bara kolla så inte katten har pissat på mina fiskegrejor.

Vi var två team som fiskade i Kungsådran den här dagen. Ett team filmade till Flugfiske I Nordens kommande youtube kanal. Det får ni inte missa. Jag själv hade i uppgift att göra reportage om fisket i "Ådran". Den kan ni läsa längre fram i FIN. Ska bara bryta ihop färdigt först. 

Jag vill tacka Janne på fiskekontoret som lät oss fiska i Ådran och Patrik på Älvkarlebys turist och konferenshotell för det finfina boendet och sanslöst fina maten.

Tack ska ni ha grabbar!