...tomte inlägg?

Alla vi fiskare är väl lite ”tomte”, eller?  Det är vi ju egentligen inte. För vi vet ju. Att fiske är det bästa intresse man kan ha. Men de omkring oss, de ovetande och de oinvigda. De tycker nog alla att vi är lite ”tomte”. Men det ger vi dem. De vet ju inte bättre.

God Jul på er! Alla ni fiskare och ovetandes!

/Henrik Båge

Hett vårgodis

Jag sitter och binder flugor, skriver, illustrerar och formger. Självklart flödar musiken i rummet. Vad vore livet utan musik? Inte mycket, enligt mig. Ur högtalarna pumpar ”The River” med Son Little. Det gungar fint. Utanför arbetsfönstret härjar vintern. Usch! Det är långt kvar tills nästa fiskafänge. December, januari, februari, mars, april och sen är det äntligen maj. Då är den egentliga starten på fiskesäsongen, för mig. Känner jag mig själv så bra som jag tror, vilket jag tror mig göra. Så kommer jag ge vika för fisketrycket långt innan dess. Några stackars övervintrade lekfiskar kommer att bli piercade i läpparna redan i mars och april. Även då jag inte samtycker med den sortens fiske. Fiskarna här i Sverige har det redan tufft som det är. Men, jag har en drift. En stark drift av att fiska. Vara ute vid ett vatten, dänga med spöt och känna spänningen av fiske.

Därför sitter jag nu och binder några vårkarameller. Orange brukar då vara en färg jag litar på. Tidigt i morse rotade jag i min hög av flugor från tidigare fisken. En ”rapala” fluga letade sig upp till toppen av högen. Den hade en sex centimeter lång orange vinge med insprängt guld flash. Den hade ett tätt lindat tjockt hackel i samma färg. Bakom hacklet satt en stor guldkon för att balansera flugan mot tubkroken. Bakom konen fanns ytterligare en kon, en lös kon som löpte fritt på den tunna tuben. Jag kommer ihåg när jag gjorde flugan för ett par år sedan. Jag ville skapa en fluga med ”ljud”. Att den lösa konen skulle slå emot den främre konen och därigenom skapa ljud. Inspirationen till detta försök fick jag från gäddfisket. Här använder man ”rasselhammare”, en liten vattentät behållare med några järnkulor i. Den fäster man på sina flugor eller sina ”krokriggar”. När man fiskar hem flugan uppstår ett litet ”klonkande” ljud då kulorna i behållaren slår emot varandra. Då vattnet i mina gäddvatten oftast är starkt färgat så använder jag ofta rasselhammare i mina flugor. Tänker att det gör det lättare för gäddorna att lokalisera mina flugor i det mörka vattnet.

Jag skakar flugan, det tickar när konerna slår ihop med varandra. Men, det låter inte så mycket. Hålet i den fria konen är något trångt, den rör sig därför inte så kvickt över tuben. 

Tankarna flyger och jag kommer ihåg den där påsen jag fick av min kompis Mike ”The Pike” i förra våren. Mike ger mig alltid konstiga saker som han tycker att jag borde kunna tillföra mina flugor.

-These should do so that your flies goes a little deeper, man. Sa han när han gav mig påsen.

- I bought them at Panduro, I think. Sa han.

Jag orkade inte tjafsa så jag tog emot påsen. Även om jag har tillräckligt med förtyngningsmaterial till mina flugor. Påsen letas fram. Den är proppfull av fyrkantiga pärlor. Jag tar ut en och väger den i handen. Den är tung, men inte för tung.

– Det borde gå, tänker jag och letar fram tublådorna.

Jag hittar en tillräckligt tunn tub som borde fungera. En fläns bränns upp bak på den innan den fästs på städets tubnål. Två av Mike´s pärlor slajdas på tuben. Två och en halv centimeter fram på den fästs bindtråden in. Jag vill att den främre pärlan ska sitta fast. Den ska agera ”städ”, den andra ska löpa fritt över tuben och agera som ”hammare”. En liten kudde bildas av bindtråden. Den prepareras med en droppe superlim. Den främre pärlan skjuts över kudden och fixeras. Den sitter bra. Om den skulle komma att lossna så gör det inget. Men det är bra om den sitter fast ordentligt då den kommer att bära upp vingen och hacklet framför den. En kort bunt av orange rävhår klipps av. Det mesta av underullen rensas bort med en kardborrborste. Den måttas in över tuben. Något längre än x-small tuben ska de vara. Då borde vingen bli fri från kroken som ska fästas i en ”styrtub” bak på flugan. Vingen binds fast ordentligt, resterna framåt trimmas bort. En liten bunt guld flash placeras brett över vingen. Den fästs, de framstickande stråna dubblas bakåt och binds fast. Flashet trimmas med saxen. De ska också gå fria från kroken, så de inte trasslar fast i den. Lite superlim över inbindningen. 

En orange fluga kan ge trevliga "bifångster" i jakten på vårens blänkare

Sen väljer jag ut en lång och tunn bunt med orange gethår. Jag vill ha en lång och något styv vinge som inte jävlas och går fast för mycket i kroken. Samtidigt som den kan simma förföriskt. Underullen rensas bort med kardborrborsen. Jag håller bunten mellan mina fingrar och drar ut buntens mittersta strån. Jag vill att mycket få strån ska utgöra änden på vingen. Den simmar bäst då. Jag fäster in vingen över rävhårsvingen och trycker ner den något med tumnageln, inte för mycket! Den ska inte ligga för brett. En liten bunt av orange flash läggs över vingen av gethår. Den fäst ordentligt och dubblas sen bakåt. Bunten trimmas med saxen noggrant så ett enda strå sträcker sig lite bakom den yttersta toppen av getvingen, resten klipps i olika längder för att inte kladda samman i vattnet. Inbindningen superlimmas. Jag väljer ut en fjäder till hacklet. Ett mjukt softhackel som ger bra tät- och mjukhet. Softhackel rör sig fint i vattnet. Jag stryker stråna bakåt och klipper av toppen på fjädern och fäster in den över vingens inbindning. Jag stryker stråna bakåt samtidigt som jag lindar hacklet i täta varv framåt. Jag vill ha många varv för att bilda en tjock front på flugan. Hacklet fästs ordentligt och superlimmas. En lika kort bunt av räv hår som till undervingen klipps till och trimmas. Den binds in brett över hacklet. Resterna som sticker framåt trimmas bort. Två rödfärgade djungel tupps substitut binds in på sidorna. (Till mina flugor kommer jag aldrig att använda annat än substitut.) Ett litet nätt huvud formas och superlimmas.  Jag tar bort flugan från tubnålen och kapar bort tuben som sticker framåt och lackar huvudet en gång. Jag skakar flugan. Den låter inte! Pärlan fastnar på tubens lite ”fastniga” yta. Och tuben är något för grov. Jag binder en till och samma sak händer igen! Jag letar bland mitt tubmaterial och finner en mycket tunn tub som är glatt och hård i ytan. Jag binder en ny. När jag skakar den låter den.

Tick! Tick! Tick!

– Yes!

En flugvariant på Rattlin` Rap (Skallrande Rapala) är född. Efter det mycket populära betet som de ”andra” använder med sina grejar man får eksem av om man tar i dem. Skoja bara! Jag binder upp några i gult och guld samt svarta när jag ändå håller på.

Hade trevligt i bindlampas vintersken allihop!

Rookien, Mr Mike, Herr & Fru Häger

–Skit också! Det var den säsongen det. Tänker jag surt.

Bryggan ligger blöt, kall och doftandes av fågelskit. Ett gäng trutar tar till flykten, de fyller luftrummet med kakafoni. Endast de allra tappraste av trutar sitter kvar längst ut på bryggan. Vattnet är starkt färgat och flugan förvinner när den når några decimeter ner under ytan. Bryggan har bjudit på det sämsta året hittills. Endast en hand full gäddor har den släppt ifrån sig. Riktigt, riktigt dåligt. Nu har jag väl inte fiskat särskilt mycket heller, men sex gånger fler hade inneburit ett ok år. Vad det beror på? Det kan man aldrig veta säkert.

En generellt dåligt gädd år? Ett högre fisketryck? Installationen av latrintömningsstationen på bryggan? De konstiga väderförhållandena som året har bjudit på? Jag vet inte.

Jag släpper ner flugan i vattnet promenerar med den släpande efter mig. 

Rookien och jag var tidigare och prövade bortom Golden Gate. Det gav inget mer än en liten virvel och en touch på Rookiens fluga. Sen var det dött. Vi for vidare till Hörnet för att testa. Inget hände där heller. Rookien for hem, jag gick hit. Bryggan tar slut och jag vevar in och plockar isär grejerna för att gå hem. En moppe åker förbi bakom mig. Den tvärstannar.

–Hey man! How are you doing?

Det är Mike. Han är på väg att fiska. Vi slår följe.

Han åker före på sin moped, jag går efter. På vägen ser jag hägern sitta på en av bryggorna. Jag såg den också sist när jag var ner hit. Den andra också. Jag blev mycket glad över att se dem. Jag hade hört att en av dem hade dött under vintern och att den andra hade flyttat. Men nu sitter han där, Herr Häger. Och allt är som det ska igen. Fru Häger spatserar på en annan brygga längre bort. Hon stannar emellanåt för att se ner i vattnet. Jag packar upp kameran för att ta en bild. Häger stirrar stint på mig innan han tar till flykten. 

De har kanske blivit lite mer skygga av sig. Hoppas. 

Jag går vidare till Mike. 

–Is this Yours? Frågar han och håller upp en fluga när jag kommer fram.

Det är min fluga. Det händer ofta att Mike har med sig mina flugor som jag har fäst lite här och där kring Västerås stränder. Mike kastar ut sin lilla jigg. Han låter den gå sakta över botten. Spöt böjer sig, Mike gör mothugg så att jiggen kommer farande upp i luften.

–Shit! Säger han och kastar ut igen.  

Det tar direkt. Jag får en fisk på bild i kameran.
Han släpper den och kastar igen. Det tar direkt. En fisk till på bild. Mike är nöjd.


–My Abborre is back! Säger han.


–Dose fucking Asps has destroyd my abborre season. Fortsätter han.

En gädda plaskar till i ytan. En stor gädda. Han kastar ut igen. Han missar en fisk, och så en till. En ännu större gädda plaskar längre bort. Jag plockar ihop mitt spö igen och dänger ut. En gigantisk gädda kommer upp och visar sig sakta i ytan. Bredare än en Skogaholms limpa över ryggen och längre än en ekorres skutt. Den vispar lugnt till med stjärten och försvinner sakta ner i djupet. 

Två timmar och ett flertal flugbyten senare har den fortfarande inte bitit på. Jag ger mig och plockar ihop spöt.

–Yes! Tjoar Mike.

–This is a nicer one! 

Han håller upp en fin abborre. Tjock och fin är den. Mike släpper den och vi ger oss.

–Six Abborre. Säger han nöjt och sätter sig på sin moped och beger sig hemåt.