Mycket hänger på Hemliå nr 2.0

 Tjena! Det var ett tag sedan. Har haft fullt upp med nytt jobb och nya rutiner. Jag kommer försöka få ihop ett och annat inlägg här så fort jag får tid. Texten finns också att läsas på engelska på Spey Brothers hemsida. 
https://speybros.com/blogs/fishing

Det är någon gång i augusti som det kommer att ske. Att få en lax på land, och inte minst på bild. Två försök har gjorts. Mycket mer tid har jag inte haft. Två chansningar har det varit, vecka 24 i Orkla och vecka 28 i Leardal. Andra veckan efter premiär i Orkla är fiske efter stor nystigen fisk i en älv som inte riktigt än är påfylld. Jag gillar ju när det är svårt, den eventuella belöningen är ju så mycket större då. Självklart tog jag chansen när ”Oraklet” frågade om jag ville hänga på. Vi var fyra fiskare på en kilometerlång sträcka. Det var jag, ”Oraklet”, ”Duracell” och ”Göteborgarn”. Att ”oraklet” skulle få en fisk på bild var ju självklart. Men vi andra, skulle vi lyckas? ”Duracell” som fiskar så hårt att han ibland tappar synen. Han var enligt mig den som var det näst säkraste kortet, att vara den som skulle lyckas fånga en lax. Jag är ju så pass dum att jag alltid tror att jag ska få fisk.

-En om dan. Är mitt mantra.

Min vän "Oraklet". -En fisk som har stått på samma plats ett tag, tar gärna en lång svart fluga. Han hade rätt.

Ett mantra som sällan levs upp till. Men jag känner liksom att jag fiskar som bäst när varje kast verkligen har målet att få en lax att bita över flugan. ”Göteborgarn”, kände jag inte alls till. Visste bara att han jobbar för något fiskemärke i syd. Men när jag såg honom kasta, så var han klar en utmanare till att var den som skulle ta en fisk efter det att ”oraklet” hade tagit sin. Vi var alltså tre fiskare som stred om att vara den ”andra”. Fisket bedrevs i par, ett team på den övre sträckan och ett på den nedre. Fem timmars pass och sen byte. Den övre delen hade vi alla bestämt att där var det mest hett. Jag och ”Duracell” bildade par de två första dagarna. Jag var redo att tappa min syn. Det gick segt ända tills jag såg ett rejält plask ovanför nacken långt nedströms. Jag stod redan i vattnet, så fisken skulle minsann inte lyckas smita förbi min fluga. På mitten av sträckan sa det PANG! Ända in i ryggraden. Jag krokade fisken och vände mig om för att se om ”Duracell” såg vad som skett. Han var inte där. Blicken vändes åter mot lyckan när en rejäl vit undersida och silvrig sida bröt sig upp på ytan och lösgjorde sig i en vattenkaskad. Det hela gick lika snabbt som att säga.

-Ja! Jag har en!

Sen hände det inte så mycket mer. Ja just det, ”Oraklet” fick en och sen veckan var slut. Tillbaka till jobbet för att vila upp sig. 

"Hybriden" fiskar i en slående vacker miljö.

Leardal? Vecka 28? 
Det är nog hur de flesta reagerade. Likaså jag. Året innan var en katastrof, nu ännu mer. Ingen lax hade tagits på vår sträcka innan det att vi satte våra fötter på Leardalsälvens strand. Men jag gillar ju när det är svårt. Det var jag, ”Hybriden”, ”Jonny Bråttom”, ”Split cane” och ”Den gamle”. De tre sistnämnda var för mig helt nya bekantskaper. ”Jonny Bråttom” hade jag i för sig fiskat tillsammans med under några timmar i Kungsådran. Alla är de mina vänner idag. 

Ingen var mer värd en
Leardalslax än "Jonny Bråttom".

Efter att ha rekat och testfiskat sträckan hade vi nog alla samma känsla. Att detta kommer att bli svårt. Det bestämdes att fiske på sen kväll, natt och tidig morgon var det som gällde. Fisket skulle bedrivas på sträckans allra sista del. Jag såg att ”Jonny Bråttom” inte riktigt hade samma känsla som vi andra, han var lite mer tillfreds på något sätt. Mycket riktigt, han började med att ta sträckans första lax för året, på sin första repa. ”Den gamle” startade bra han med, med att lirka upp en fin havsöring. Vi andra såg imponerat på.  

Hoppet steg i oss alla. 
Det sjönk snabbt igen, med ett tomt andra pass. Det tredje började bra med att en öring nöp min fluga under första repan. Den ålade sig också av kroken och lämnade mig tom på stranden. Vi alla hade några känningar under de återsående nätterna och det hela avslutades med att ”Hybriden” tappade en fin öring. Jag måste ändå säga, trots att det gick dåligt för oss. Att Leardal, det är sanslöst vackert. Det är inte ofta jag är avundsjuk på andra som har fått en fisk. Men på ”Jonny Bråttom”, är jag det. Tänk att få en lax i den miljön. Tillbaka till jobbet för att vila upp sig. 

"Den Gamle visste bäst.

Så nu hänger allt på Hemliå nr 2.0. Om vädret tillåter vill säga. Just nu är vattnet lågt och värmen ligger på. Vi åker nog i vilket fall. Jag gillar ju när det är svårt. Önskar bara att det var lite lättare ibland, bara lite. Vi hörs!

/Båge