tisdag 30 juli 2019

Mycket hänger på Hemliå nr 2.0

 Tjena! Det var ett tag sedan. Har haft fullt upp med nytt jobb och nya rutiner. Jag kommer försöka få ihop ett och annat inlägg här så fort jag får tid. Texten finns också att läsas på engelska på Spey Brothers hemsida. 
https://speybros.com/blogs/fishing



Det är någon gång i augusti som det kommer att ske. Att få en lax på land, och inte minst på bild. Två försök har gjorts. Mycket mer tid har jag inte haft. Två chansningar har det varit, vecka 24 i Orkla och vecka 28 i Leardal. Andra veckan efter premiär i Orkla är fiske efter stor nystigen fisk i en älv som inte riktigt än är påfylld. Jag gillar ju när det är svårt, den eventuella belöningen är ju så mycket större då. Självklart tog jag chansen när ”Oraklet” frågade om jag ville hänga på. Vi var fyra fiskare på en kilometerlång sträcka. Det var jag, ”Oraklet”, ”Duracell” och ”Göteborgarn”. Att ”oraklet” skulle få en fisk på bild var ju självklart. Men vi andra, skulle vi lyckas? ”Duracell” som fiskar så hårt att han ibland tappar synen. Han var enligt mig den som var det näst säkraste kortet, att vara den som skulle lyckas fånga en lax. Jag är ju så pass dum att jag alltid tror att jag ska få fisk.

-En om dan. Är mitt mantra.

Min vän "Oraklet". -En fisk som har stått på samma plats ett tag, tar gärna en lång svart fluga. Han hade rätt.


Ett mantra som sällan levs upp till. Men jag känner liksom att jag fiskar som bäst när varje kast verkligen har målet att få en lax att bita över flugan. ”Göteborgarn”, kände jag inte alls till. Visste bara att han jobbar för något fiskemärke i syd. Men när jag såg honom kasta, så var han klar en utmanare till att var den som skulle ta en fisk efter det att ”oraklet” hade tagit sin. Vi var alltså tre fiskare som stred om att vara den ”andra”. Fisket bedrevs i par, ett team på den övre sträckan och ett på den nedre. Fem timmars pass och sen byte. Den övre delen hade vi alla bestämt att där var det mest hett. Jag och ”Duracell” bildade par de två första dagarna. Jag var redo att tappa min syn. Det gick segt ända tills jag såg ett rejält plask ovanför nacken långt nedströms. Jag stod redan i vattnet, så fisken skulle minsann inte lyckas smita förbi min fluga. På mitten av sträckan sa det PANG! Ända in i ryggraden. Jag krokade fisken och vände mig om för att se om ”Duracell” såg vad som skett. Han var inte där. Blicken vändes åter mot lyckan när en rejäl vit undersida och silvrig sida bröt sig upp på ytan och lösgjorde sig i en vattenkaskad. Det hela gick lika snabbt som att säga.

-Ja! Jag har en!

Sen hände det inte så mycket mer. Ja just det, ”Oraklet” fick en och sen veckan var slut. Tillbaka till jobbet för att vila upp sig. 

"Hybriden" fiskar i en slående vacker miljö.


Leardal? Vecka 28? 
Det är nog hur de flesta reagerade. Likaså jag. Året innan var en katastrof, nu ännu mer. Ingen lax hade tagits på vår sträcka innan det att vi satte våra fötter på Leardalsälvens strand. Men jag gillar ju när det är svårt. Det var jag, ”Hybriden”, ”Jonny Bråttom”, ”Split cane” och ”Den gamle”. De tre sistnämnda var för mig helt nya bekantskaper. ”Jonny Bråttom” hade jag i för sig fiskat tillsammans med under några timmar i Kungsådran. Alla är de mina vänner idag. 

Ingen var mer värd en
Leardalslax än "Jonny Bråttom".
Efter att ha rekat och testfiskat sträckan hade vi nog alla samma känsla. Att detta kommer att bli svårt. Det bestämdes att fiske på sen kväll, natt och tidig morgon var det som gällde. Fisket skulle bedrivas på sträckans allra sista del. Jag såg att ”Jonny Bråttom” inte riktigt hade samma känsla som vi andra, han var lite mer tillfreds på något sätt. Mycket riktigt, han började med att ta sträckans första lax för året, på sin första repa. ”Den gamle” startade bra han med, med att lirka upp en fin havsöring. Vi andra såg imponerat på.  

Hoppet steg i oss alla. 
Det sjönk snabbt igen, med ett tomt andra pass. Det tredje började bra med att en öring nöp min fluga under första repan. Den ålade sig också av kroken och lämnade mig tom på stranden. Vi alla hade några känningar under de återsående nätterna och det hela avslutades med att ”Hybriden” tappade en fin öring. Jag måste ändå säga, trots att det gick dåligt för oss. Att Leardal, det är sanslöst vackert. Det är inte ofta jag är avundsjuk på andra som har fått en fisk. Men på ”Jonny Bråttom”, är jag det. Tänk att få en lax i den miljön. Tillbaka till jobbet för att vila upp sig. 

"Den Gamle visste bäst.
Så nu hänger allt på Hemliå nr 2.0. Om vädret tillåter vill säga. Just nu är vattnet lågt och värmen ligger på. Vi åker nog i vilket fall. Jag gillar ju när det är svårt. Önskar bara att det var lite lättare ibland, bara lite. Vi hörs!

/Båge


tisdag 14 november 2017

Sverkestaån, Norrbyströmmen, skitväder, Lts enhands test och Hönö-buggern





Gäddans huvud sticker ut mot den ljusare delen på botten. Linan läggs ut långt och i en linje där den 25 centimeters långa flugans material borde smeka mjukt och fint över fiskens överläpp. Drag, drag, drag och stopp. Drag, drag och stopp. När flugan är någon halvmeter från målet, flyr gäddan i panik.

– Sicken liten fegis! Tänker jag och vevar in.



Regnbågarna börjar cirkulera igen i pottans mitt nu när gäddan står och gömmer sig i något hörn. Jag lägger undan Zalten på klass 7 och tar Ephemeran i klass 5 istället. En liten fjädermygga i storlek 16 som jag lånat av KaffeJörgen knyts på. Vattnet är riktigt lågt i strömmen och kristallklart. Därför är det små flugor och tunn tafs som gäller. Regnbågarna skyggar för allt känns det som.

– Vafan! Vem i helvete håller på med sånt här frivilligt?

Tafsen med en diameter på 0.14 vill inte hitta igenom kroköglan. När jag äntligen har fått igenom den och knutit fast flugan är jag varm som en kamin. En regnbåge i trekilos klassen seglar förbi utanför mig. Jag doppar ner flugan en bit framför den. Den simmar i en meters halvcirkel runt den i ett demonstrativt.

– Blääh!



Fisken vänder plötsligt och suger i sig flugan i hög fart. Spöt spänner upp och sträcker ut igen när tafsen går av. Jag har krokat sex fiskar idag, med exakt samma resultat. Jag bestämmer att det får vara nog och knyter istället på en lång tafs med 0.16 tafs i änden. En Mickey Finn fluga, eller Mycket Fin som Finnen kallar den, knyts på. Flugan dunkas över på andra sidan. Drag, drag, drag och stopp. Drag, drag, drag, en plog lämnar kanten och tar, ett litet tick känns i handen och tafsen är av.

– Hmmmm!

Annat var det för en vecka sedan när jag och Finnen var med KaffeJörgen och Harrkungen till Sverkestaån och testade grejer och fiskade. Där behövdes inga 0.14 tafsar. Det räckte gott med 0.18 och 0.20 tafs. Det bet på bra under dagen. Den roligaste fisken var just innan vi tänkte fara hemåt. Finnen ville att jag skulle prova en sten längre uppströms där han fått en tidigare.

– Det är precis i krusningarna efter stenen på andra sidan. Sa han.

Efter ett par kast fick jag till ett bra kast där flugan landande ett par decimeter ovan stenen. Jag lät flugan falla fritt runt stenen, där linan spände upp och genast sög det på en fin regnbåge. En pigg rackare.



Jag knyter på en svart zonker med fiskmage och går runt pottan för att fiska det smala sundet istället. Flera fiskar rör sig här. Jag fiskar hem min fluga med spöt riktat i nittio grader från där flugan befinner sig. Då borde inte tafsen brista. Efter några kast över en fisk så smackar den på. Spöt böjer sig och tafsen håller, i cirka fem sekunder. Den piercade fisken simmar irriterat i ytan och plaskar hej vilt. Jag knyter på en Wolly Bugger. Men jag bestämmer mig för att det får vara nog, det räcker med stackars piercade fiskar. På väg upp mot stugan kommer KaffeJörgen stövlandes. Han har fått fyra fiskar, den rackarn. Fattar inte hur han har fått tafsen att hålla.

– Vafan har du på!? Frågar jag.

Jag har blivit van att se honom med något mycket smått på tafsen. Nu sitter det istället en lång limefärgad maskliknande tingest på.

– Jag ska prova längst ner. Svarar han leendes och stövlar vidare.



Snart ser jag honom stå där nere med böjt spö igen. I stugan håller Harrkungen och Håkan på och packar ner lite utrustning.

– Jag fick en på Bulle! Säger Harrkungen.

Jag är inte sen att prova. På diskbänken ligger en Hönökaka. En bit rullas ihop och apteras på Buggern.

– Voila! En Hönö-Bugger! Säger jag och lägger ut tafsen utanför verandan.

Några ettriga regnbågar kommer simmandes som i ett ungdomsgäng. De kivas och rör sig oroligt när de ser den smarriga brödbiten. Men de vågar inte ta den. En större båge kommer lugnt kryssande mot betet.

– Ja! Ta den då! Säger jag exalterat.

Jag lyfter lite på brödbiten. En av de mindre regnbågarna bryter sig loss från gruppen och tar den blixtsnabbt.

– Veeeeeeee! Susar den iväg.



Otroligt! Här har man gått och fiskat med flugor som är de minsta man någonsin sett, knutit dem på tunnare tafs än vad man inte ens trodde fanns och fiskat enligt försiktighetsprincipen. Och så tar det på bröd.

– Sanslöst tammefan!

Fisken är pigg men tafsen håller hela vägen. Eftersom att en fisk tagen på bröd inte räknas så provar jag igen. Jag vill ha den där större fisken. Så man får drilla lite. Ytterligare en brödbit singlar ner mot botten. Jag väntar tills den större är i närheten innan jag rör lite på betet. Fisken tar sats, men än en gång hinner en av de mindre ta brödet.

– Veeeeeeee!



Ephemera 9 fot, klass 5


Så här säger LTS Flyfishing om sitt Ephemera spö: När man kallar ett flugspö Ephemera, förpliktigar det! Björnar Skjevdal har tillsammans med Trond Syrstad gjort två spön i klasserna 4 och 5, precis så som Björnar vill att sina öring spön ska vara. Han tvekade därför inte om vad spöna skulle heta när det var klart - "Ephemera" efter den vackraste av dagsländor.



Spöna är byggda på utgångspunkt från den gamla X1 serien. Å andra sidan är de utrustade med en djupare bottendel och med en mer distinkt topp. Spöna är lätta att spänna upp på ”närafisket” på grund av den nedre delen. Toppen gör att du kan sätta fart på dina linor när du drar på med längre kast. För att vara ett allround överhandskastar spö, fungerar det den alldeles utmärkt att kasta underhandskast, Snake roll och andra kast som kräver temposkiftningar. Det här är fiskespöt som presenterar flugan där den ska, som krokar fisken och drillar den skonsamt mot håven med den tunnaste av tafsar. Spöna är fyrdelade och är rustade med svart X1 rullfäste, halfwells handtag och Snake ringar fram och keramisk linförarring. Klingan har en mörkbrun färg. Logo och ringar är diskret guldfärgade. Varje spödel är markerad med spölängd linklass. Spöt levereras med en extra spötopp.



Så här tycker jag om Lts Ephemera 9 fot, klass 5: Ephemeran är elegant. Den levererar fina kast med såväl kort som något längre lina. Spöt känns lika elegant vid själva fiskningen av flugan. Spöt känns lätt och fint i handen, så där lätt som man vill att det ska kännas vid fisket efter öring, röding, harr och regnbåge, i mindre vattendrag och sjöar. Det är till detta fiske som spöt passar bäst, tycker jag. Visst kan man dänga långt även med detta spö. Det går med de flesta spön. Det beror ju i för sig på definitionen av vad ett långt kast är. Men, det här är inget ”långdängarspö” och det påstår inte heller Lts. Att kasta långt med detta spö kräver mer av kastaren. Det här är ett spö för det lite mer eleganta fisket och flugpresentationerna.

Specifikationer
Djupt medium snabbt
Rullfäste i aluminium I klassisk LTS 3pin design
Bästa kvalitetskork från Portugal
Recoil ormringar
SIC stripping guide
Levereras med en extra topp
Levereras i 5-kantigt Cordura tub med spöpåse.

Ephemera 9 fot klass 5 kostar cirka 3799 kronor


Lts Zalt 9 fot klass 7.

Så här säger LTS Flyfishing om sitt Zalt spö: Som namnet säger är den här spöserien ämnad för fiske i saltvatten. Men, den kan även användas vid inlandsfisket efter gädda, lax och öring. Den här serien är en vidarutveckling på den populära X1 serien som så många har fallit för. Serien kännetecknas av en jämn aktionskurva och en kraftpotential som genererar mycket fart till linan om man så önskar. Klingan är lätt att ladda och fungerar därför utmärkt till de korta- och medeldistanskasten. Kanske är spöt det ultimata allround spöt för fisket i både hav och färskvatten.



Så här tycker jag om Lts Zalt 9 fot klass 7: Jag tycker att spöt levererar fina och kraftfulla kast utan att kännas som ett alltför ”rejält” spö. Även om klingan innehar en snabb aktion, så känns spöt inte för mig alltför ”pinnigt”. Den känns istället hyfsat elegant. Vid kortare kast är styvheten mer tydlig. Jag gillar spön som känns ”bra” att hålla i handen när man fiskar sin fluga. Med det menar jag att spöt varken ska kännas under- eller överdimensionerat för just det fisket man bedriver vid tillfället. Det här spöt känns för mig rätt vid fisket där långa och lite längre kast krävs, men där känslighet önskas vid infiskningen av flugan. Jag tycker att Lts har rätt i att spöt passar för fisket efter gädda, lax, havsöring och öring.


Specifikationer
Snabb aktion
Rullfäste i aluminium I klassisk LTS 3pin design
Recoil ormringar
SIC stripping guide
Levereras i 5-kantigt Cordura tub med spöpåse.

Lts Zalt 9 fot klass 7 kostar cirka 4499 kronor



Jag vill tacka Finnen, Håkan och framförallt Lts grabbarna för att jag fick fiska med dem och testa deras grejer. Inte varje gång man kan åka iväg och fiska, utan att behöva ta med sig några grejer alls. Tack! Det var riktigt trevligt.

Stefan Nordqvist, ansvarig och säljare för Lts sweden.

Jörgen Östlund, pro team ansvarig för enhandsspön Lts sweden.

Vill ni veta något om Lts grejer så hör ni av er till dem. De vet allt...och lite till.

Tack också Manni Svensson och Peter Lindstrand för lånet av Norrbyströmmen och den finfina stugan.

/Båge 

tisdag 31 oktober 2017

Söndagspromenad i stormen med Mats och Rüdiger Falke




– Det här blir svårt. Tänker jag när jag och Mats går längs vattnet mot Lögarängen.

Vinden ligger på i ett konstant och jämt tryck från nord nordväst. Jag drar upp dragkedjan i jackans krage och trycker ner hakan i den. Fyfan vad det är kallt. Mats är min kollega på Flugfiske I Norden. Han tillhör en annan värld än min. Han är ”puppmetare”. I våras bjöd han över mig att fiska i hans gäddvatten i Arbogaån. Nu är det min tur. Jag är skyldig honom en fyra kilos gädda. Det var liksom nu, nästa söndag eller nästa år. Det är bara att gilla läget och tänka efter ordentligt var vi kan hitta en sådan bitvillig gädda. Det blir inte lätt. Jag tänker att det är här i Västerås fjärdens norra del det borde finnas några inte så ”vinddrabbade” punkter.


– Vad tror du om den här? Frågar Mats och håller upp en Svart och peacock färgad fluga.

– Den är inspirerad av den jag fick av dig i våras. Fortsätter han.

– Absolut! Ta den. Säger jag.

Flugan är mycket större än de flugor Mats är van vid och fiskade med i våras.

– Stora flugor, stor fisk. Sa jag då.



Och det tycker jag stämmer. Visst får man mindre gäddor med, men också många fler av de större exemplaren. Jag håller mig oftast till flugor i klassen 20 till 30 centimeter. Jag gillar wiggle tails. Men de är alla slut. Uppätna eller trasiga. Ska inhandla fler till nästa säsong när jag har råd.


Vi petar längs kanterna bortåt Löga. Mats går först. Några annars så säkra kort ger inget. Jag pekar och säger vart flugan ska läggas. Korta kast som fiskas in till spötoppen. Inget händer. Vattnet är färgat då vinden rör om i det. Det känns lite tungt och jag tror inte riktigt på det hela. Inget händer på hela vägen till ”Bad Lagunen” och den bortre ”Näckros Lagunen”. Vi ser en spinnfiskare längre bort. Vi fiskar oss tillbaka mot bilen. I den ”Förbjudna Lagunen” är vinden lugnare och vattnet lite klarare. Massor av småyngel huserar längs kanterna.

– Här borde det väl i alla fall finnas en liten gädda som vill nappa på. Tänker jag högt.


Mats går först, medan jag går bakom och berättar vart de brukar finnas. Mats bryter plötsligt för att göra nummer ett. Jag går före och lägger ut flugan i en liten vik i gräskanten. Den tas hem i blandad hastighet. En finare gädda attackerar flugan, men missar.

– Mats!

Inget svar. Jag lägger ut flugan på samma punkt. Fast jag känner att jag egentligen borde veva in för att låta min gäst fiska på den. Men något tvingar mig att göra ett kast till. Gäddan attackerar igen. Men missar.

– Mats!!

Inget svar. Armen kasta av sig själv ut flugan. Den andra armen börjar fiska hem flugan ryckvis och PANG! En liten, men inte alldeles för liten gädda rusar iväg längs gräskanten tills den går fast i något bråte.

– MATS!

– Har du en? Frågar han.

Gäddan tar sig loss från bråtet och stökar omkring lite innan den ger sig. Mats fotar. När den ligger på ytan tycker jag att den ser mindre ut än den gäddan som först attackerade min fluga. Jag släpper tillbaka fisken.

– Prova du nu, jag tror att det finns en gädda till som borde vara större.

Mats lägger kast efter kast. Efter några minuters fiske bildas det en stor virvel bakom hans fluga.

– Sa ju det. Säger jag.

– Den här tänker jag tjata upp! Säger Mats och bombar platsen med sin fluga.


Mats berättar om en sketch med Galenskaparna. Fiskbiten, gäddjakt-tjatning. Där en av deltagarna, Rüdiger, visar hur man tjatar upp en gädda ur vattnet.

– Hörru! Du ska inte med på en god fest?

– Först är det käk, sen brännvin och så sitter det galanta damer och bara väntar.

– Sen spisar vi jazz.

Efter en del tjat från Rüdiger hoppar det upp en fin gädda i famnen på honom. Kolla in den på youtube vettja. Sök på: Galenskaparna - Fiskbiten gäddjakt-tjatning.


Mats tjatar inte lika bra som Rüdiger Falke och får ge sig efter en kvart. Men han lyckas tjata upp en liten snipa längre bort längs gräskanten innan vi far iväg för lunch på ”hamburgerian”. Under tiden vi äter ser jag att ”Båt Lagunen” ligger helt vindstilla. Den har gett mig ett gäng finare gäddor i höst, men har varit död de senaste försöken. Efter lunch pekar jag ut vart gäddorna har tagit. Jag lägger ut min fluga på ett annat ställe medan jag tittar på när Mats fiskar. Jag vill se när det ”klipper” på en på hans fluga. Istället ”klipper det på en på min.

– Vafan! Tänker jag.
Mats lägger ner sitt spö och fotar.

– Det var ju inte riktigt meningen att jag skulle få en. Säger jag ursäktande.

Mats bryr sig inte. Gäddan tog djupt ner på en mycket söligt fiskad fluga som sitter långt in i svalget och måste opereras bort. Sen går den fri. Vi promenerar vidare längs pirarna i stormen.

Tack för en fin dag Mats och lånet av finbilderna dina. Vi tar revansch sen i vår.

/Båge

lördag 21 oktober 2017

The season of Mike the Pike a.k.a King of Mälaren





Further down Mike, after the Swedish story, there is the same story in English. You have to excuse my bad English.
Foton från Mikes säsong. De är hans egna, tagna med hans mobiltelefonen.
----------------------------------------------------------------------------------------

Mike låter jiggen flyga. Den landar tjugofem meter bort in mot gräskanten.
Yeah man! Did you see that? Säger han nöjt.
– Yes! Nice cast Mike. Svarar jag.
Jag drar upp flugan ur vattnet och kastar bakåt samtidigt som jag vänder på mig. Linan sträcker ut i luften. Jag kastar återigen bakåt och låter några meter lina rinna ut. Spöt spänns, jag laddar för framåtkast. Linan rullar ut i luften. Några meter till släpp ut. Linan sträcker och kastar jag ut bakåt. Linan sträcker ut sig fint och lägger sig bredvid Mikes nedslag medan ringarna efter hans bete fortfarande finns kvar. Det börjar kännas i “backhandmusklerna”. Har kastat backhand ända sen jag fick min andra fisk. Mike har inte fått någon än.
– That cast was epic man! Säger Mike.


Mike gör mothugg. Eller, att bara säga att han gör mothugg, är egentligen en fantastisk underdrift. Han nitar på amerikanskt vis. Jag tänker mig ungefär som när man fäster en vithaj. Har ju aldrig fiskat vithaj. Så, det kan jag ju egentligen inte veta. Den stackars lilla gäddan skjuts ut ur gräskanten. I ren panik styr den först åt vänster och sen höger. Sen planar den upp på ytan som en liten surfbräda och fajten är över. Gäddan är helt spak. Säkert livrädd att något återigen ska rycka i dess underläpp. Mike använder ett läppgrepp. Inget jag själv någonsin skulle använda. Inte tycker jag att någon annan bör göra det heller. Men Mike har en dålig axel. Som ska opereras nu på måndag. Sen är det slut på gäddfisket för ett tag. Och förhoppningsvis också med läppgreppet.
-I´m the fuckin king of Maaalaren! Skrockar Mike.
Jag ler.
-Off course you are Mike! You one and me two. Säger jag och drar iväg ett nytt kast.
Mike backar ut ifrån gräskanten en bit.
-Let´s go over to the Pukehole. Säger Mike och vrider på gasreglaget.
Här är det en del mindre gäddor som jagar ibland stimmen av små glasyngel. Ingen av dem vill bita. Förutom en liten rackare som är på både Mikes och mitt bete. Det är segt ett tag. Vi ser en hel del mindre gäddor som tar yngel längs kanterna. Mike nitar vithaj igen. En liten gädda, ungefär lika stor som min fluga. Far upp på ytan och kapitulerar.
– As I said. King of Malaren! Skrockar han.
Kort efter får han en till.
-Mike three, you two!
-Let´s go after some bigger pike Mike. Säger jag.


Han vrider gasreglaget och vi landar snart längs kanten där det brukar finnas lite bättre gäddor. Han ställer båten tjugofem meter ut från hörnet där den största brukar husera. Han drar iväg sitt bete in i gräset och börjar sakta fiska hem den. Jag laddar min backhand och flugan far iväg. Inget händer. Vi fiskar oss efter kanten. En fisk tar min fluga när jag saktar ner hastigheten i min hemtagning. Det tar så lugnt och försiktigt att det lätt hade kunnat tas för ett grässtrå som fastnat på kroken. Gäddan pinnar ut tio meter från kanten, tvärvänder och rusar in igen. Sen är det slut. En alldeles för smal gädda ligger utsträck på ytan. Två kilo som lätt borde vara tre. Jag lossar ett par iglar från fiskens mun och huvud.
-That was a sad looking pike, Mike. Säger jag när jag släpper den.
Mike kastar vidare.
-This is my worst season yet. Säger jag.
Mike skrattar.
– Everyone says that.
-This has been my best season yet.


Mike the Pike 
Mike är amerikan. Han kommer ursprungligen från Cincinnati. Han blev liksom kvar här sen han träffade kärleken här i Västerås. Mike har en liten båt, eller skorv skulle man kunna kalla den. Den är lika snabb som jag, när jag simmar. Öster Mälarstrand-Björnösundet tar cirka en timme. För en normal båt tar samma sträcka cirka fem minuter. Skrovets är så vattensjukt att båten inte kan plana. Kanske om han hade en hundra hästars motor. Kanske. Om jag och Mike stod bägge två i aktern. Han är en fena på fiske, han Mike. En trixig rackare. Han är raka motsatsen mot vad t ex vad de flesta gäddfiskare är idag. Där stora beten, jerking osv, är normen. Mike fiskar små beten, som han slänger med dödsförakt in bland bråte och vegetation.
– Weedless man! Yeah!
Han får också stor fisk på sina småbeten.
-You have to downsize your fucking flies man!


Till viss del har han säkert rätt. Ofta känner jag ett litet “tick” när jag fiskar gädda. Stingerkrok gillar jag inte. Den skiten är ju för fan livsfarlig. Jag missar hellre lite fisk än att jag använder stinger. Men med något mindre flugor där kroken också är mindre och som hamnar längre bak på flugan. Det skulle kunna ge mig fler gäddor. Nästa år ska jag testa. Men jag tror ju samtidigt att om Mike skulle använda större beten, skulle han också fånga fler större gäddor. Jag gillar de materialsamtal som uppstår mellan oss.
– See if you can throw this! Kan han säga och hålla upp en femton centimeters gummifisk han har tillverkat själv hemma.
Jag har testat. Det går. Men det är fan inte roligt. Inte är det heller flugfiske. Men försök säga det till Mike.
-It´s a fucking homemade bait. Isn’t it?
-Put some fuzz on its ass if you want it to be more of a fly.
Jag är inte särskilt mycket av en flugtaliban, men när Mike testar en får man fan förklara sig. Gränserna liksom blir lite suddiga och bredare. Jag vet ju vissa som tycker att en wiggle tail inte hör till flugfisket. Det tycker jag. Inget snack om saken. Samtidigt tycker vissa att det är ok att gegga in sin fluga med massa “luktskit”. Där är inte jag, och kommer nog aldrig att vara. Men att fiska med jiggaktiga beten som inte kastar som flugor ska kasta. Kommer aldrig att ligga i min fluglåda.


Jag gillar Mike. Han är liksom så jävla... american. Det är ibland som att prata med någon från en annan planet. Planeten USA. Det är aldrig tråkigt. Enda gången när jag tröttnar är när vi snackar politik. Där är vi som sagt från två olika planeter. En av dem långt, långt bort, i en annan galax.
-What the fuck happened to you guys?
-Once you were a bunch of batshit crazy Vikings!
-Now you´re a bunch of pussy´s!
-Lucky for you then, Mike. Kan jag bara säga.
Nåja, det finns många i det här landet som har en långt mycket mer snedvriden politisk syn.


Men fiska kan han. Han har haft en riktigt bra säsong han Mike. Den bästa, enligt sig själv. Det började med den där gösen han fick i våras. En riktig fining. Den skapade en bra medvind för honom. Den vinden har liksom följt honom hela vägen under säsongen. Det gjorde den även för mig. Men för mig blåste från andra hållet liksom.

 
 




The season of Mike the Pike a.k.a King of Malaren

Mike lets his jig fly. It lands 25 meters away close to the edge of the grass.
-Yeah man! Did you see that? He says pleased with himself.
-Yes! Nice cast Mike. I answer.
I pull the fly out of the water and throw it back as I turn around. The line extends in the air. I throw back again and let a few feet of fly line run out. The rod buckles, I load for a front cast. The line stretches out in the air. I let a few feet run out. The line stretches again and I throw out backwards. The line stretches out nicely and sits next to where Mike´s bait landed. My "backhand muscles" is starting to get hurt. I´ve been throwing backhand casts since I got my second fish. Mike hasn’t caught anything yet.
-That cast was epic man! Says mike
Mike strikes. Or, just saying that he is making a strike, is really a wonderful understatement. He does it in the American way. I think about something like attaching a great white shark. I have never fished for a great white shark? So, I cannot really know. But that’s the way I imagine have to set the hook in such a fish. The poor little pike is shot out from the edge of the grass. In pure panic the fish runs to the left and then to the right. Then it skates up on the surface like a small surfboard and the “fight” is over. The small jack pike is dead tired. Worried for something to pull on its jaw again. Mike uses a lip grip. Nothing I would ever use. I do not think anyone else should do it either. But Mike has a bad shoulder. It´s to be operated on next Monday. There´s not going to be any pike fishing for a while.
-I'm the fuckin king of Maaalaren! Mike chuckles.
I smile.
-Off course you are Mike! You one and me two. I say as I send away another cast.
Mike backs up the boat farther from the grassy edge.
-Lets go over to the Pukehole. Says Mike and turns the throttle.


Here are some smaller jack pike that is chasing some small fry. None of them wants to bite. In addition to a small jack pike that charges both Mike's and my bait. The fishing sucks for a while. We see a lot of jack pike that is hunting fry along the edges. Mike strikes on a great white again. A little pike, about the same size as my fly. Goes up to the surface and surrenders.
-As I said, King of Malaren! He chuckles again.
Shortly thereafter he gets another.
-Mike three, you two!
-Let's go after some bigger pike Mike. I say.
He turns the throttle and we soon land along an edge where there usually are some bigger pike. He sets the boat twenty-five meters out from the corner where the largest fish usually houses. He casts his bait into the grass and slowly begins to retrieve it. I'm loading my backhand and the fly flies away. Nothing happens. We fish along the edge. A fish takes my fly as I slow down the pace of my retrieving. It takes so carefully that it could easily have been mistaken for a grass straw stuck on the hook. The pike rushes out ten meters from the grass edge, crosses and rushes back in again. Then it's over. A far too narrow pike lays stretched out on the surface. Two kilos that should easily be three. I remove some leeches from its mouth and head.
-That was a sad looking pike Mike. I say when I release it.
Mike casts on.
-This is my worst season yet. I say.
Mike laughs.
-Everyone says that.
-This has been my best season yet.
Mike the Pike


Mike is American. He originally comes from Cincinnati. He stayed here since he met his love here in Vasteras. Mike has a boat. Or, you could call it a wreck. It's as fast as me when I'm swimming. Öster Mälarstrand-Björnösundet takes about an hour. For a normal boat it takes about five minutes. The hull is so water-sick that the boats front cannot rise above the surface. Maybe if he had a hundred-horse powered engine. Perhaps. If both me and Mike stood in the stern. He's a freak on fishing, Mike. He is the opposite of what, for example, what most pike fishermen are today. There big baits, jerking etc., which today are the norm. Mike fishes with tiny baits, which he throws fearlessly into obstacles and vegetation.
-Weedless man! Yeah!
He also gets big fish on his small baits.
-You have to downsize your fucking flies’ man!


To some extent he is certainly right. I often feel a little “tick” when I fish for pike. Especially under cold conditions. Stinger hooks I do not like. That shit is fatal. I'd rather miss a few fish now than before I use stingers. But with some smaller flies where the hook is also smaller and is placed at the back of the fly. It could give me a few more pike. Next year I will try it. But at the same time, I think that if Mike were to use bigger bait, he would also catch more and bigger pike. I like the material conversations that arise between us.
-See if you can throw this! Can he say holding up a fifteen centimetre rubber fish that he has manufactured himself at home.
I have tried it. It works. But that's not fun. It's not fly fishing either. But try telling Mike.
-It's fucking homemade bait. Isn’t it?
-Put some fuzz on its ass if you want it to be more of a fly.


I'm not much of a fly fishing Taliban. But when Mike tests me, I really have to explain myself. The boundaries are becoming a little bit blurred and a little bit wider. I know some who think a wiggle tail does not belong to fly fishing. I think so. No question about it. At the same time, some people think its ok to put on some “smelly gunk” on their flies. There I am not and probably will never be. But fishing with the giant jig like baits that does not throw like flies should throw. Will never be in my flight box.

I like Mike. He's kind of so damn ... American. It's sometimes like talking to someone from another planet. The planet USA. It's never boring. The only time I get fed up is when we talk politics. There, as I said, we are from two different planets. One of them far, far away, in another galaxy.
-What the hell happened to you guys?
-Once you were a bunch of batshit crazy Vikings!
-Now you're a bunch of pussys!
-Lucky for you then, Mike.
Well, there are many in this country that has far more distorted political views.
But he can fish. He has had a really good season. The best, according to himself. It started with the gös that he got last spring. A real beauty of a fish. It created a good tailwind for him. The wind has followed him all the way during the season. It did so for me too. But for me, it was blowing from another direction.




The last picture is from Mikes and my last fishing together. With that fish he went up and won the day with four captured pike against my three.

Thank you, Mike. Because you let me use your pictures and for all the nice fishing that you and I have had together.

/Båge