Plockepinn och besor i Sandån

Det är som att vara i ett spel av plockepinn. Träden ligger kors och tvärs, högt och lågt. Känns mer som en expedition i Amazonas än havsöringsfiske i Norrland. Och varför, varför, har jag spöt färdigriggat? Nu är det för sent. Det går inte att fälla ihop spöt här inne bland bråtet, det är alldeles för tätt. Tråcklar mig igenom buskar, sly, trädgrenar och liggande stammar, ut mot ån. Vill se hur långt jag har kommit. Borde åtminstone ha kommit hundra meter, vilket i sig borde vara halv vägs till målet. En sandö med fin ström över ett par pottor, där det borde stå några fina öringar, som bara väntar på att få bita över min fluga. Några envisa stenhårda slyn piskar mitt ansikte innan jag når åkanten. Tittar nedströms genom det täta buskaget och ser till min bestörtning att jag har kommit, absolut ingenstans. 15 meter längre nedströms står trädet därifrån kampen började.

-Va i H-----E!

Jag ångar tillbaka in i plockepinnet, som ett skenande lok. Grenar piskar mig, försöker sticka hål på mig, klösa mig i ögonen, fälla krokben, spöt fastnar, jackan fastnar, byxorna fastnar, midjeväskan fastnar, kepsen fastnar och till sist har också flugan fastnat, någonstans. För det märker jag ju inte förrän efter att jag har klättrat över en stor stam, under en annan, genom en stor hög med bråte och ett enormt stim av sly. Nu ryker det ordentligt om loket. Följer linan tillbaka till där flugan sitter, i en liten och tunn, men imponerande stark gren. Lossar flugan, svär litegrann och fäster flugan i rullen. Tänker att den är kanske mer skyddad där. Hade jag vetat att de här första 20 minuterna speglade den närmaste timmen. Hade jag brutit omedelbart. 

 Men nu står jag vid målet, vid ön och den tänkta ”hotspotten”. Ångande varm och lite, arg faktiskt. Men det finns ingen ö. Bara ett par buskar som står och darrar därute i strömmen. Var är ön? Är det där ön? Förra året var ön en och en halv meter hög, när jag och polarn satt där, dinglade med benen och åt hamburgare. Och nu, nu finns den inte. Ån är bred, lite mer som Ganges i jämförelse med förra året. Det går heller inte att fiska här nu. Jag står i en två meter bred liten lucka bland träd och sly. Jag slänger av mig grejerna, för att släppa ut ångan, sätter mig ner, tänder en cigarett, drar ett halsbloss och ser på den imponerande vattenmassan framför mig. Jag skrattar tyst för mig själv. 

Reser mig, tar spöt, drar ut lina från rullen och kastar ut i den blanka snabba strömmen. Jag vet att flugan går över en massa sly och bråte, som förra året låg en bra bit upp på stranden. Jag vet också att chansen att en öring skulle ställa sig just här, är mycket liten. De står nog på andra sidan i den lugnare strömmen. Flugan fastnar hårt, jag spänner upp och vevar in. Flugan sitter i en seg gren långt ute i strömmen. Jag drar av linan, plockar isär spöt och ger mig tillbaka in i plockepinnet, som jag nu så väl känner till. Borde vara en baggis att ta sig tillbaka. Ett par timmar senare möter jag upp med mina fiskekollegor Finnen och Jöjan. Vid det här laget haltar jag kraftigt och gubbarna ser frågande på mig. Just ja, jag glömde berätta att jag har en spricka i foten, vilket gör fantastiskt ont.

-Haru känt nå? Frågar de.

-Har inte fiskat nå än. Svarar jag och ser att Finnen ser konstigt på mig, eller rättare sagt lite ovanför mig.

-Det ryker om dig, brinner du? Frågar han och ler.

Vi bryter för en stund. Den kalla goda ölen släcker elden. Vi diskuterar läget. Det är första dagen vi fiskar och vi har tänkt vara här i fyra dagar, kanske. Vi är överens om att det kommer bli tufft. Ån är alldeles för full av självförtroende, vattnet går alldeles för fort, är alldeles för djupt, är alldeles för kallt och är alldeles för färgat.

Det vi är ute efter är de blanka våröringar som borde vara här nu. Besor är inget som lockar, så vi kommer hålla oss här, i åns nedre delar. Just för att ha chansen till att få en Blänkare. Har vi tur, så sjunker vattennivån, men, det börjar regna, såklart. Vi jobbar på i två dagar, utan resultat. Vi far längre uppströms. Inte ens där händer något. 

 

Jag åkallar Oraklet. Han säger att vi ska gå längre nedströms. Det gör vi och lyckas få en liten fin besa. Hoppet om att det faktiskt går att få fisk, är tänt. Dagen efter är vi tillbaks, inget händer, trots att vattennivån nu har gått ner litegrann. Vi lämnar de övre sträckorna och återvänder till de nedre. Jag och min onda fot hittar en ny fin plats, som borde ha gett fisk, men gör det inte. Mobilen ringer när jag haltar mig tillbaka genom skogen. Det är Jöjan som ringer.

-Min guldgruva går att fiska nu. Har fått två och haft några på. Säger han.

”Jöjans guldgruva” heter den för att Jöjan vid ett och samma tillfälle fick 11 stycken öringar där. Nu står han ofta där. Snart vadar jag och min onda fot i bakom honom. Vattnet går till bröstet och jag får liksom pulsa som i snö i sanden på botten. Fötterna sjunker ner i sanden som luckras upp under dem. Men det går. Rakt utanför mig ser jag en blänkare delfinera i ytan, ser den krispigt blanka sidan på den fina fisken.

-Yes! Den är min. Tänker jag glatt.

När linan hänger rakt nedströms och jag fiskar hem flugan tar en fisk. Det är en gammal öring som girigt har bitit över min svartmagenta blänkarfluga. Blänkaren vill inte ta. Den har nog simmat vidare. Sista dagens sista morgon, är jag rätt mör. Foten känns som en harpunerad fisk när jag trycker ner den i kängorna. Jöjan hinner före mig upp till ”Jöjans guldgruva”. Vi har bestämt att bara fiska en liten stund på varsitt ställe innan vi åker hemåt. Jag fiskar ett ställe jag inte gillar, och det ger inget. Jag vevar in och går mot husbilen. Om inte gubbarna är tillbaka, går jag ner på ”felslängssidan” ovan bron. Vi har provat en hel del där, utan resultat. Trots att det ser riktigt fint ut. Ställer mig mitt i en stim med illvilligt sly och lägger ut flugan.

-Pang! Säger det. Blänkare tänker jag.

Men när fisken börjar fajtas känner jag att det är en besa. Finnen vinkar från bron. Vi drar hemåt. 

Blev ingen Blänkare i år.

/Båge