Farsan, den inre demonen & dimman

Mitt första blogginlägg får bli denna. 
En artikel jag skrev för många år sedan efter att ha kommit hem från en något bitter fiskevecka i norge. Den har legat och marinerat i arkivet sedan dess.
Håll till godo medan jag övar lite på de något bångstyriga layoutinställningarna i Blogger.

---------------------------------

Alla vi som fiskar har väl de där fiskeresorna vi helst vill glömma. Jag har några stycken. ”Skitresor” kallar jag dem. Orsaken till varför de är just skitresor varierar. Det kan vara så enkelt som ”bara” på grund av att jag inte fick någon fisk. Att jag kastade sönder tre spön. Att jag blev osams med farsan. För att jag fick en aggressiv infektion 
i ögat och fick åka till akuten. För att farsan fick tandvärk, tillsammans med att jag inte fick någon fisk. Men den här är den värsta. Den utspelade sig för många år sedan, 
i norska Vefsna. Jag kommer ihåg att det tog lång tid för mig att mentalt återhämta mig från upplevelsen. Till mitt försvar, var jag ung. När man är ung har man oftast ett mycket starkt självförtroende, stark vilja samt en outtröttlig fysisk ork att kämpa. Då faller man också tungt när man väl gör det. Det här är vad som hände. Kom bara ihåg, jag aldrig någonsin vare sig tidigare eller efter missunnat någon som får en fisk.

Det är senhöst när jag och farsan är i Norge för att fiska havsöring. Trädens löv sprakar av sköna färger och allt är så där bra som det kan bli. Till och med vattenståndet är perfekt och fisk finns det gott om, har vi hört. Stugan vi hyr ligger precis intill älven, kan det bli bättre? Jag sätter mig ner och andas in den friska höstluften. Ett lugn av att äntligen vara framme och att en hel veckas fiska ligger framför mig fyller hela mig. Tron på att detta kommer att bli finfint värmer skönt i magen. Platsen har vi fiskat i några år nu, så vi känner oss ”infiskade” och hemmastadda här. Vi tänker köra igång fisket om några timmar när mörkret börjar sudda ut dagsljusets färger. Är så fiskesugen att jag skakar. 
Vi packar upp, äter och vilar.  

När det äntligen är dags bestämmer vi att jag tar andra sidan och farsan tar den här sidan. Vi tänker hålla oss i närheten av stugan det här första passet. Inte en enda fiskare har setts till sen vi kom. Den där känslan av välbefinnande infinner sig igen när jag släpper ut en svart minitub ut 
i strömkanten, ytan är blank på nacken, som en spegel tills forsen krasar sönder den i ett dån längre nedströms. Jag fiskar noga, men ingen öring hemma, kanske är det lite för ljust än. Öringarna vågar kanske inte att ta sig in till kanterna riktigt än. Jag vandrar upp några hundra meter för att fiska mig nedströms till nacken. Gräset är blött och kallt när jag sätter mig ner för att invänta mörkret. Sakta, tänker jag fiska. Den lilla glödhäcken får sitta kvar på den tunna tafsen. Vattnet känns ofiskat och en fisk kommer när som helst att bita över den. När mörkret lagt sig fiskar jag tyst som en vålnad ned mot nacken med mjuka kast. Nacken närmar sig och efter ett par timmar står jag där på nacken igen med flugan förankrad i spöringen. Utan att någon fisk visat intresse för den.

– Hm. Känslan är ju helt rätt.  

Jag beslutar mig för att gå samma repa igen. Den här gången med en liten thunder spey. Med ytter-
ligare fem meter lina ute kastar jag mig nedåt, flera flugor i olika storlekar hinner bli blöta innan jag återigen står tomhänt nere på nacken.

– Vafan nu då?  
Jag går i pannlampans sken tillbaka till stugan för att ta en öl och invänta farsan. Efter en stund ser jag hans lampa lysa i mörkret.

– Känt nåt! Frågar han.

– Inte ett liv, du då?

– Fått två, svarar han nöjt.

Då ser jag att han håller i två öringar och det är inte vilka öringar som helst heller. Den ena är säkert fyra och den andra på närmare fem kilo.

– Härligt! Säger jag och klappar honom på ryggen.

Vi fikar och pratar glatt om hans framgång. 
Jag bestämmer mig för att prova hans ställe fram tills morgonljuset kommer. Farsan går över till det ställe jag just har fiskat. Farsan hade fått fiskarna på en av mina 
gigantiska "svart och silver".

Vattnet rinner riktigt sakta här, skoningslöst sakta. Flugan plaskar i landningen och en linje ritas fram till mina fötter när jag lägger ut min lina.

– Ajdå! Känns inte helt enligt smygprincipen.

Men kunde farsan kan väl jag. Jag flyttar upp mig på land för att inte störa vattnet. Två repor hinner jag gå. Timmarna flyter förbi och ljuset börjar tränga undan mörkret. Farsan sitter redan vid stugan när jag kommer.

– Nå? Frågar han.

– Inte ett liv. Du då?

– En till.

Jag klappar honom på axeln.

– Tre noll i det första passet, hur ska det här sluta? Säger en röst inom i mig.

Några dagar går och jag har inte haft så mycket som en darrning i linan. Farsan tar fisk lite då och då. Nu fiskar jag även på dagen. Orken och tålamodet har börjat tryta. Min inre röst låter alltmer negativ och sur. Lina efter lina, djuphål efter grund, stort efter smått, allt har testats. Nu sitter en sjunk två tre på. Solen står högt och speglingarna i ytan sticker i ögonen. Inloppsströmmen bildar ett tak över botten. Flugan landar 
i hårdströmmen och börjar simma in mot min sida av älven. När den befinner sig rakt nedanför mig där strömmens tak börjar ebba ut drar det till ordentligt. Alla tvivel och negativa tankar finns inte mer, framgången är total. Stor fisk är det. 
Den rusar en bit och börjar sen stångas i djupet. Linan blir slak, den lossnar.

– Neeeeej! Ekar ut i dalen.

Svetten på ryggen klibbar fast i skjortan, flugor flyger irriterat kring ansiktet, allting känns bara snuskigt.

– Faaan! Skriker jag igen.

Farsan ser surt på mig, jag bryr mig inte.

– Klart han är nöjd, han är uppe i fem eller sex fiskar nu, ingen under tre och ett halvt kilo. Säger den inre rösten.

Jag fortsätter att fiska, ändamålslöst känns det som. Den inre rösten säger mig att det inte är någon idé.
– Varför ens försöka? 
– Du kommer inte få någon fisk!

Jag vill bara sova och sover gör jag, 
i tio timmar. När jag äter frukost på verandan kommer farsan tillbaka. 
Han har varit längre upp i älven på morgonen. 
Han ser nöjd ut när han slår igen bil-
dörren.

– Sovit gott!

– Nu säger han väl att han har fått två till och någonting som, ”om man sover kan man inte få någon fisk”. Säger den inre rösten till mig.

Istället säger han.

– Jag såg flera fiskar längst upp, ska vi åka och pröva dem?

– Vetefan om det är någon mening, svarar rösten inom mig.

När vi är framme ligger dimman tät.

– Typiskt, säger den inre rösten.

Vi hittar knappt båten vi måste ha för att ta oss ut till ön vi ska fiska ifrån. Vilken soppa, i det här går det ju inte att fiska? Rösten, säger mig att det är bara att lägga ner. På ön frågar farsan mig om jag ska gå först.

– Gå du, jag väntar på att dimman ska lätta.

– Kom igen nu, det här är inte likt dig.

Jag lommar iväg. Vadningen känns som en oändlighet. Vattnet trycker tungt mot kroppen. Svetten börjar trycka fram genom kläderna. Jag lägger ut kastet. Dimman ligger tät kring mig, jag ser inte ön. Knappt några ljud hörs mer än vinandet linan skapar när den flyger fram genom luften. Sakta fiskar jag mig nedströms. Ingenting. Blöt, trött, svettig och kall ställer jag mig bredvid farsan igen. 
Han frågar mig vilken fluga han ska ta.

– Ta en grå, samma som allt annat just ju. Man ska ju harmonisera med omgivningen och känslan, svarar jag.

Farsan vadar ut i dimman, jag ser honom på håll, och tar några bilder för att slippa tänka på fiske.

– Fisk!

– Äh, vafan, säger den inre rösten.

Jag får ur mig ett lågmält grattis när farsan sätter tillbaka en otrolig snygg kort och grov öringshanne på en bra bit över fem kilo.

– Din tur nu. Säger farsan.

Jag knyter på en grågrön fluga och vadar ut från ön. Dimman har lättat något. Jag fiskar utan att egentligen tro på det och mycket riktigt ger det ingenting. Vill bara härifrån. Dimman lättar ännu mer och solen strålar svagt genom dimman. Det är riktigt vackert. Farsan frågar vilken fluga han ska ta nu.

– Ta en grön.

En stund senare hör jag farsan ropa.

– Fisk!

Ytterligare en stor fisk har bitit över hans fluga. Men den sliter sig efter en stund. Rösten inom mig överraskar mig.

– He He, hörs från mitt allra djupaste inre.

Det får jag betala för, snart stå han där med böjt spö igen. Känns onödigt att berätta att det var en fin fisk det också. 


Vi fortsätter fiska, känslan är mörk, vill egentligen inte fiska mer. Inte långt kvar nu tills vi måste åka hem. Surigt att komma hem utan fisk. Den sista kvällen kommer och jag fiskar på den plats där jag började. När jag går tillbaks till stugan ser jag också farsans lampa komma 
i mörkret, med två fiskar. Jag gratulerar honom och tar hans spö och går upp till hans ställe. Jag kastar ut, linan lägger sig som en smekning på ytan i knappt synbar landning. Kan det vara svaret? Jag har fiskat försiktigt hela tiden, men så här mjuka utlägg kan inte jag göra med mitt spö och grejer. Farsans spö är mjukt som ett kolasnöra och i en klass lägre än mitt. 
Linan, en intermediate som knappt tar sig ut i kastet för att den är så lätt. Platserna här består av största delen av blankt och trögt flytande vatten. Mina grejer i klass 8 och 9 kanske är för brutala. 
Då plaskar jag ändå inte när jag kastar, men jag har tyckt att den linje som bildas i mina utlägg mellan mig och flugan har varit väl synliga i utlägget. Efter några timmars funderande och ingen fisk, så ger jag mig. Det är slut. Det ända jag har gjort i en vecka är att skrämma fisk, så måste det vara. Eller?

– Så måste det vara, säger den inre rösten.

– Hej! Fick du nåt? Frågar tjejen när jag kommer hem.

Några dagar senare sitter jag och tittar på resans bilder i datorn. Lars Demian sjunger ”så kan det gå” på stereon. En bild på en fin höst havsöring, perfekt om inte för att den är något smal. Jag inser att farsan har haft en av sina absolutaste bästa resor någonsin. 
Jag gör ordning bilden, mejlar den till honom och ringer för att gratulera på riktigt. I fiske finns inget säkert, gör man rätt hela tiden så löser det sig. Kanske!