Tre dagar till Hemligå

-Wow! Vad fiskesugen jag är.

Utanför butiksfönstret ser jag asfalt och betong. I horisonten syns höghus, industritak och svajande företagsflaggor. Lastbilar, bussar, budbilar och personbilar åker febrilt fram och tillbaka på vägen utanför. På andra sidan lyser återbrukets grå fasader. 

De enda gröna inslagen utgörs av några få ledsna avgasbjörkar som står och svajar stilla på andra sidan vägkorsningen. Och så en liten torr plätt kommunal gräsmatta vid parkeringen. Det är kvävande kvavt i luften. Inne i butiken står luften helt stilla. Det känns inte som om mina andetag fyller lungorna med tillräckligt mycket syre. Jag måste ha butiksdörren öppen hela tiden så jag inte får syrebrist och svimmar. De enda ljud jag hör kommer från fordonens motorer, däck och det eviga slammret från återbrukets containrar.

-Fyfan så tråkigt!

Tre dagar kvar. Varje morgon går jag upp extra tidigt innan jobbet för att peta lite med fiskegrejerna nere i fiskeverkstan. Några fler flugor binds. Spön, rullar, linor, tafsar, fluglådor, styrslangar och krokar har lagts fram på ett bord i verkstan. Vadarna, jackan, fiskehatten och all teknisk utrustning ligger också där och väntar. Inget får glömmas, till och med allergimedicinen har lagts fram. Efter förra årets katastrof, då jag var tvungen åka hem tidigare från laxfisket för att medicinen tog slut. Det kommer aldrig att hända igen. Det gäller att ha koll på hur långt naturen har kommit i sin blommning på platsen man tänker åka och fiska. De senaste åren har jag inte varit bortskämd direkt, när det gäller antal laxfiskedagar. Finns mycket att säga om orsakerna till det. Men det är bara tråkigt och ledsamt, så det skiter jag att gå in på. Om tre dagar är det iallafall dags.

Hemligå är målet. Det var några år sen sist. Jag gick bom då. Ån var död. En tappad fisk, var allt jag fick med mig hem den gången. 

Eller rättare sagt, vi fick med oss. 

Tre gubbar var vi. Aldrig mer, sa jag den gången. Hemligå är runt en mil lång. Den slingrar sig fram genom en idyllisk norsk lantbruksdal mellan höga berg. Vattnet är klart och grunt med sporadiska djuphålor i åns kurvor. Den har några fina nackar, utlopp, inlopp, innerkurvor, ytterkurvor och en tidvattenspåverkad mynning. Ån har allt 

"det där" som man vill ha när man fiskar. Och det på en hyfsat liten yta. Fiskekortet kostar 500 kronor för en vecka. Bara det är ju "wow" liksom. Nu har vi dessutom fått möjlighet att hyra en av de två privatsträckor som finns i ån. Så vi kan täcka mer eller mindre hela ån under veckan vi ska fiska. Kan inte bli bättre. Tyvärr är laxuppgången i ån allt annat än bra. Många skulle kalla den för död om de såg siffrorna. Laxarna blir här inte heller särskilt stora. Oftast är det små och mellanlax som tas. Det är väl också därför som åns stränder gapar tomma på folk. Det är ytterst få fiskare här känns det som. De få som fiskar använder spinnspö med antingen sluk eller mark.

Jag har fiskat i ån vid tre tillfällen tidigare och har lyckats förhållandevis bra efter omständigheterna. Toppnoteringen är en lax på strax under fem kilo. Kompisen Duvan har lyckats ta en på närmare 8 kilo. Så fina fiskar finns det ändå ett uns av en chans på. Jag kommer ihåg Duvans fisk som om det vore igår. Vi splitade på oss och tog varsin pool vid det tidiga morgonfisket. Efter ett par timmar kom hans bil tillbaka. På ett avstånd på hundra meter kunde jag se det på hans kroppsspråk när han klev ur bilen, att han hade fått lax. Han liksom studsade fram 

i steget. Han gjorde sitt bästa att försöka hålla igen och försöka överraska mig med fångsten. Men det gick bara inte. Det lös om honom. Han var en glad kille då, minst sagt. Dagen efter fick jag två laxar, om jag inte minns fel. Och tappade tre. En riktigt bra dag, med andra ord. En av fiskarna var stor. Tyvärr hade jag bytt till enhandsspöt. Eftersom att jag hade fått ett par fiskar redan. Jag var chanslös. Platsen jag stod och fiskade på, var en liten udde. Nedströms mig fanns ett stort och djupt bakvatten. Innanför mig fanns tätt vegetation och bråte. Vilket gjorde att jag inte kunde följa efter fisken om den stack långt nedströms. När fisken hade tagit flugan simmade den uppströms mot mig. Den simmade förbi mig och visade upp sin blanka och breda sida. Sen bar det iväg. Spöt slog nedåt och fortsatte att slå under vad jag upplevde som en evighet. Jag fick aldrig chansen att ens lyfta upp spöt. Långt nedströms vände fisken och välvde en gång. Och sen var det slut. Hade jag haft tvåhandspöt hade jag klarat fisken, tror jag. Då hade jag fått upp spöt och mer lina hade gått i luften istället för i vattnet. Nåja, hade jag fått välja, så hade jag hellre valt det som hände mot att inte fått på en fisk alls. Det här hände det första året jag var hit.

Det efterföljande året bar också med sig en minnesvärd fisk. 

Det var platsen som gör att jag minns den så väl. Jag kallar platsen för "Oasen". Poolen ligger mellan två rätt så rejäla forsar inklämda i en ravin. I ravinen finns i en liten idyllisk tät barr- och löv skog. Skogens stenar och ikullfallna gamla trädstammar är täckta av tjock mossa. 

Skogen påminner starkt om John Bauers sagobilder. Det är bara trollen som fattas. Forsen kommer vitskummande och våldsamt rullandes över stora klippblock in 

i poolen.  Inloppet i poolen är djup, stora stenar ligger spordiskt placerade på botten. 

Stenarna bromsar upp vattnet och poolen börjar grunda upp. 

Blanka fläckar driver på ytan ner mot poolens slut där den ramlar över en smal nacke ner i en ytterligare vild fors. Stranden på andra sidan är brant och har en skral mängd vegetation som skuggar vattnet. Med andra ord, en bra viloplats för laxarna som har tagit sig uppför den långa forsen nedströms. När Finnen för andra repan fiskade av nacken så kom det en lax. Den vispade irriterat med stjärtfenan i ytan. Men den vill inte ta hans fluga. Jag knöt på en röd Francis och fiskade mig ned mot fläcken där laxen visat sig. Fisken tog lite högre uppströms där vegetationen skuggar lite av kanten på andra sidan. Att drilla fisk på ett så vackert ställe var något alldeles speciellt.

Snart är det då dags igen, för Hemligå. Förväntningarna är som vanligt höga. En lax om dagen är det jag alltid siktar på. En förväntning som sällan slår in. Att ha de förväntningarna på det här vattnet är rent ut sagt bara galet. Men sån är jag. Med höga förväntningar så fiskar jag bäst. Det är sällan jag är förbannad efter en veckas fiske. Det är bara när jag inte har fått någon fisk som jag är det. 

Det ska bli ritigt najs att fiska lax igen. 

Tre dagar kvar, and counting!