Plenty of Bucks

Publicerad tidigare i Chasing Silver Magazine & Svenskt Fiske. En liten, lätt och styv fluga. Fantastiskt enkel att binda. Det trixiga är att få till så att konen ansluter direkt mot vingen. Bind några vettja, de tar knappt någon plats i lådan. Den kommer att ge dig lax när det är som allra svårast.
_______________________________________________

En otroligt lättgjord men effektiv fluga.

Älvens klara vatten avslöjar allt. Som segt glas flyter det sakta över bottens stenar. Alla är de nästan exakt lika stora, men i olika färger som gula, gröna, vita svarta och bruna. Flugan landar med ett litet plupp i det lugnare vattnet i älvens mitt. Linan lägger sig i en lätt båge och börjar i lagom fart att fiska in mot min sida av älven. Sjunktoppen ligger i vattenskiktets mitt. Solen bränner och hettar på min högerhand. Det är dags att fiska lite mer på andra sidan så brännan blir jämn på bägge händerna. Flugan närmar sig det mer turbulenta delen på min sida. Här bildas ett v av två mindre strömmar som möts. Poolen börjar grunda upp under v:et. Här ska det ju stå fisk. Handen håller jag helt stilla för att inte störa flugans fart och hållning. Mitt i v:et tar det hårt. Det är lustigt, när en lax tar. Det känns som det mest naturliga som kan ske. Fisken börjar stånga där den tog. Spöt står i en djup båge. Det är ingen stor fisk, det känns. Jag känner en stor lättnad och lycka över att stå här och drilla en lax.  I en vecka har jag jagat och slitigt. En lax har tidigare drillats innan den helt odramatiskt bara lossnade och lämnade mig mycket ensam kvar på stranden. Fiskens sida glittrar och bländar mina ögon när den tar sig förbi utanför mig. Den gör en kort rusning ut mot poolens djupare del. Helt plötsligt så försvinner den, den syns inte. Endast signalerna i spöt avslöjar att den är kvar. Jag borde kunna se den, ytan är hyfsat blank. Det är som den har gjort sig osynlig. Efter några korta rusningar tvingar jag in den i en liten bäck jag har backat upp i.

-Vill du ha hjälp? Frågar min fiskekompanjon Duva.

-Ja, du kan ta den nu, svarar jag.

Han är nervös, säkert på grund av att jag inte har fått någon lax på land än. Vilket han har. Jag känner lugn. Han ramlar omkull när han fått grepp om spolen. Greppet håller och vi kan ta upp fisken på höjden bakom oss. Säsongens första lax är landad. En lättnad sköljer genom kroppen. Bäst av allt är vilken fluga den tog på. Den skapade jag förra året. Jag ville ha en liten med en ändå hyfsat lång vinge. Styv skulle den vara för att få en svävande gång. Då skulle den kunna fiska vatten med dålig fart och platser utan särskilt stora djup. Den skulle vara skir, då den kunde smyga sig nära fisken utan att upptäckas för tidigt. Flugan var gjord endast av bucktail. Huvudet utgjordes av en mini kon för att balansera upp kroken bak. Nu har den gjort sin efterlängtade debut i en älv av flytande glas med mycket skrala mängder av lax. Den har fått namnet Plenty of Bucks. Inte på grund av att den har mycket bucktail, för det har den inte. Namnet kommer från att den under denna dag lurade fem laxar att bita i flugan.

Flugan har en färgad undervinge av bucktail. Jag binder upp den i olika färger, gult, grönt, orange osv. I de färger jag behöver i de olikfärgade vatten jag bedriver mitt fiske. Övervingen som är något längre än undervingen är alltid svart. Orsaken till det är att den ska diffusera undervingens färg, göra den mindre framträdande och öka skirhetskänslan. Mellan buntarna binder jag in en dubbelvikt mirageflash. När jag fiskar på platser med bra siktdjup och där fisken har bra koll på sina omgivningar och inte har hinder i vägen för sin sikt. Då trimmar jag bort den ena flashen eller ibland bägge. Bucktail i sig har ingen vidare lyster, den kan behöva lite hjälp av flash för at locka fisken. Flugan kan bindas utan kon för att skapa en lättare fluga. Då använder man bäst en mycket lätt krok, antingen dubbel- eller enkelkrok. Detta förstärker den svävande gången samt att man kan fiska den på mycket grunda platser utan att den riskerar att fastna i botten. Jag tror att flugan kan användas under hela säsongen fiske, vid de tillfällen man antingen vill smyga in den i fisken fönster högt eller lågt. Bäst används den i mindre och lite klarare älvar. Det var till detta fiske som jag skapade den. I nattfisken passar den fint då man vill fiska in flugan ända in i kanten utan att fastna i botten. Som sagt är det flugans gång som är dess fördel. Den svävar på grund av den långa styva vingen och med en kon rör den sig ganska kvickt i vattnet.

Plenty of Bucks

Material:

Färgad X-small tub.

Färgad bucktail.

Svart bucktail.

Mirageflash.

Svart kon.

Bindbeskrivning:

Bränn en krans på tuben.

Fäst tuben på bindstädet.

Bind några bindtrådsvarv.

Välj en liten bunt bucktail klipp av den.

Tapera bunten genom att dra ut några strån i buntens mitt.

Klipp buntens front rakt.

Lägg lite lack på buntens front.

Fäst bunten på tuben med två bindvarv.

Bredda bunten med tumnageln så den ligger brett på tuben.

Dra bunten försiktigt bakåt så cirka två millimeter återstår framför inbindningen.

Fäst ordentligt med några bindvarv.

Superlimma lite!

Bind in mirageflash och vik den dubbelt. Den ska bilda ett v över vingen.

Välj en bunt svart bucktail och preparera och bind in som den tidigare undervingen. Den ska vara längre.

Superlimma lite!

Lossa flugan från städet och dra på en kon.

Klipp av tuben så fyra millimeter tub återstår.

Bränn ner de fyra millimetrarna till rejäl krans.

Färdig! 

Tillsätt vatten. /Båge

Kungsfiskaren

Någon knackar mig på axeln på Ica.
-Tjena Båge!
Det är Filip. Han är inte tolv längre. Han har vuxit en meter.
-Tjena Filip! Läget?
Det var fem år sedan jag såg honom sist. Då jag gjorde en intervju med honom för en artikel till Svenskt Fiske.
---------------------------------------------------------------------

Klockan är tolv, det börjar blåsa och bli kallt. Jag kastar ut flugan och låter den sjunka. Efter att ha räknat till tio så börjar jag med korta dragningar att ta hem linan. Det stretar emot, en abborre har tagit flugan. Jag ser den i djupet, mörka ränder och grön färg glittrar till i mörkret där nere. Att se en abborre i vattnet får mig att tänka på min barndom. Abborren är barnens fisk. Den tillhör dem. Den har de flesta barn kommit i kontakt med, på ett eller annat sätt. Den är vägvisaren in i fiskets magi. Det har den varit för många fiskeentusiaster. Så även för mig. Samtidigt som jag lossar den knallgula flugan flyger en liten Kungsfiskare förbi på andra sidan. Min andning stannar av och världen går som i slow motion. Det är som en liten färgklick från en Picasso målning, har brutit sig loss och tagit sig in i vår lite gråa verklighet. Den skinande blå, orangea och vita färgen försvinner snabbt under bron och sen är den borta. Kameran hänger kring halsen, om jag hade försökt ta en bild hade jag missat att se det hela. Jag släpper tillbaka fisken.

– Får du nåt? Hör jag en röst säga. Det är Filip. 

Hans mamma kommer gåendes trettio meter efter honom. Bärandes på draglåda och ett extra spö.

– Tjena Filip. Jo, jag har fått några stycken. Svarar jag.

Plums! Hans drag landar i vattnet innan jag har svarat klart på hans fråga. Han vevar in under djup koncentration. När draget når in till strandkanten, kastas den genast ut igen. Fortfarande under djup koncentration. Filip är en försiktig men också nyfiken och pratig tolvåring. Jag lärde känna honom efter att ha träffat honom och hans mamma här nere i hamnen. I somras var de här var och varannan dag. Varje gång jag cyklade eller vandrade förbi, så var de här och fiskade. En dag stannade jag för att fråga dem hur fisket gick. Filip berättade om de fiskar han fått. En imponerande mängd abborrar, vissa riktigt stora. Han berättade att han har fått en abborre på två och ett halvt kilo, en otrolig fisk.

Jag såg då att när Filip pratar om fiske lyser det om honom, man kan se att han är glad. Märker han att man har en kunskap som han inte än har gällande fisket, så frågar han tills han har den.

– Det är svårt att inte få fisk här, sa han då. 

Inte på ett kaxigt sätt. Utan på ett sätt som gör att man tror på honom. Man ser att han kan sitt fiske. Att han är djupt intresserad. Hans mamma fiskar också. Inte alltid, men ibland.

– Det är kul att fiska, när det är bra väder. Sa hon.

När jag såg dem här i somras så slogs jag av det tålamod hon hade. Hon bar spön, lådor, lossade bottennapp, drag i träden, fiskade, grejade fika. Ja allt, medan Filip fiskade, i djup koncentration.

Efter att ha vevat in igen vänder han sig emot mig.

– Några stycken? Hur många då?

– Runt nio kanske, men inga större.

Plums! Draget, en jigg som jag nu ser att det är, slår återigen i ytan. Han vevar, stoppar och vevar.

– Nio stycken! Åh, kolla. Det är flera abborrar efter jiggen! Säger han högt.

– Han har fått nio stycken! Säger Filip till sin mamma som nu har nått fram till oss.

Vi hejar och småpratar om det ruggiga vädret, medan hon ställer ifrån sig grejerna hon burit på. Jag och Filip fiskar vidare, mina tankar vandrar tillbaka till min barndom. Vad var det som fick mig att börja fiska. Min far fiskade ju, men vad var det som gjorde att det fastnade hos mig. Vi gjorde det ofta, hela familjen var med. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var kul.

– När började du fiska Filip? Frågar jag.

– Nu idag?

– Nä, när började du fiska över huvud taget?

– När jag var fyra, tror jag.

Han berättar att hans pappa har en stuga där det finns en sjö. Där började han fiska genom att meta mört och abborre. Där fiskar han fortfarande, nu är det abborre, gös och gädda som gäller. Då från båt och med spinnspö.

– Nu har jag en, säger Filip.

Han vevar in en mycket liten abborre och håller upp den framför sig. Han släpper i den och kastar ut igen.

– Hur kommer det sig att du hittade ner hit och började fiska här nere? Frågar jag.

– Jag och mamma metade i somras där borta vid bryggorna en dag, säger han och pekar bort mot udden längre bort. 

Han fortsätter att berätta att de såg en kille fiska borta vid utsläppet inne i hamnen. Killen hade fått några fina abborrar på löja. Han hade visat hur han fiskade dem och hjälpt Filip att knyta på ett bottenmete. Han fick också fisk, stora abborrar. Vid ett senare tillfälle träffade de en annan fiskare som visade honom ännu mer tips och trix. Den killen gav Filip också en del utrustning. Spö, rulle lina, och en draglåda med en massa drag.

– Oj, vilken tur, det var ju schysst! Säger jag.

– Ja, det var helt otroligt, svarar hans mamma. 

Alla fiskare vi mött här nere har varit jätte trevliga och hjälpsamma.

Nu har jag en abborre på igen, jag lossar den och kastar ut igen. Jag tänker vidare. Det kanske är så att många av de som fiskar är trevliga och hjälpsamma mot andra som fiskar och då speciellt mot nybörjare. Visst har man träffat på en och annan surläpp i sina dagar. Men när jag var liten var de flesta trevliga och hjälpsamma även mot mig.

Vad är det som är så kul med fisket? Frågar jag.

– Allt! Svarar han snabbt. Han berättar att han gillar grejerna. 

Spöna, de olika dragen och att han har över hundra olika jiggar. Hans mamma fyller i att Filip ibland sätter ihop spöt hemma i vardagsrummet och att han sitter och vevar på sin haspelrulle framför teven. Jag tänker att det låter precis som en fiskare. Han gillar fiskar, han gillar när de tar. Han släpper tillbaka all fisk han får. Filip visar bilder på mobilen. En imponerande samling fina abborrar, en stor brax och den minsta gös jag någonsin sett. När jag ser bilden på den säger jag;

– En nors.

– Nej det är en gös, svarar han.

När jag tittar närmare så ser jag att det faktiskt är en gös. Filip fortsätter att berätta att han gillar att vara ute och att han inte gillar att fiska ensam.  Han gillar inte när hans mamma får fisk och inte han. Filips mamma nickar instämmande. Han berättar om ett tillfälle när han och hans pappa fiskade i skärgården utanför Stockholm, då han hade en jättestor gädda på, men som lossnade efter en lång kamp. Hans spö var för vekt och höll på att gå av. Sen visar han en bild på en mycket vacker fem kilos gädda han fått i sjön vid sin pappas stuga.

Vi fortsätter att fiska. Efter en stund frågar Filip om han får testa mitt flugspö. Självklart får han det. Jag kastar ut och ger honom spöt. Han håller ner spötoppen mot ytan och fiskar in linan med korta drag precis som han har sett att jag har gjort tidigare. När han har fiskat in flugan så frågar han vad han ska göra nu. Jag visar honom hur man kan rolla, överhandskasta och förklarar för honom att det är linan som är vikten i flugfiske, inte draget som i spinnfisket. Efter en stund kan han hyfsat.

– Vad tycker du om det här då? Frågar jag.

– Häftigt! Svarar han och svingar spöt fram och tillbaka.

Abborrarna slutar att nappa. Jag frågar Filip om vi ska och pröva om gäddorna är på hugget längre bort. En dum fråga. Vi går.

– Nu får du pröva mina grejer. Säger Filip och ger mig ett spinnspö. 

Jag har inte hållit i ett sådant sedan jag själv var pojke. Jag får välja drag ur hans låda, vilket jag vill. Jag hittar en knallröd Hilo. Jag kastar ut. Draget slår i ytan, en meter framför mina fötter.

– Du måste lyfta upp spaken när du ska kasta. Säger Filip. 

Hmm, Förr när jag spinnfiskade fanns inga spakar på haspelrullarna. Bara en bygel man fällde ut innan man kastade. Det går bättre när jag gör som Filip säger. Vobblern susar iväg. Ingen gädda vill ta och efter en stund ger jag tillbaka spöt till Filip.

– Nu måste jag cykla hem och jobba. Vi säger hej och att vi säkert ses snart igen här nere.   

På väg hem tänker jag på en debatt jag såg på teve här om dagen. Den handlade om yngre människors dataspelande och spelberoende. Förespråkare och motståndare diskuterade häftigt kring rätt och fel kring ämnet. Jag tänker att jag hade tur som växte upp i det årtionde jag gjorde. Idag har yngre människor alldeles för mycket signaler runt sig. Dataspel, facebook, chattar, sms, mms, tv och allt vad det är. Ett ständigt brus som pockar på deras uppmärksamhet, hela tiden. Vad leder det till? Därför känns det bra när jag tänker på Filip, hans mamma och den lilla Kungsfiskaren. Hopp finns.

Hoppas att du mår bra Filip och att abborrarna fortfarande nappar!