-Tjena Båge!
Det är Filip. Han är inte tolv längre. Han har vuxit en meter.
-Tjena Filip! Läget?
Det var fem år sedan jag såg honom sist. Då jag gjorde en intervju med honom för en artikel till Svenskt Fiske.
---------------------------------------------------------------------
Klockan är tolv, det börjar blåsa och bli kallt. Jag kastar
ut flugan och låter den sjunka. Efter att ha räknat till tio så börjar jag med
korta dragningar att ta hem linan. Det stretar emot, en abborre har tagit
flugan. Jag ser den i djupet, mörka ränder och grön färg glittrar till i
mörkret där nere. Att se en abborre i vattnet får mig att tänka på min barndom.
Abborren är barnens fisk. Den tillhör dem. Den har de flesta barn kommit i
kontakt med, på ett eller annat sätt. Den är vägvisaren in i fiskets magi. Det
har den varit för många fiskeentusiaster. Så även för mig. Samtidigt som jag
lossar den knallgula flugan flyger en liten Kungsfiskare förbi på andra sidan. Min
andning stannar av och världen går som i slow motion. Det är som en liten
färgklick från en Picasso målning, har brutit sig loss och tagit sig in i vår
lite gråa verklighet. Den skinande blå, orangea och vita färgen försvinner
snabbt under bron och sen är den borta. Kameran hänger kring halsen, om jag
hade försökt ta en bild hade jag missat att se det hela. Jag släpper tillbaka
fisken.
– Får du nåt? Hör jag en röst säga. Det är Filip.
Hans mamma
kommer gåendes trettio meter efter honom. Bärandes på draglåda och ett extra
spö.
– Tjena Filip. Jo, jag har fått några stycken. Svarar jag.
Plums! Hans drag landar i vattnet innan jag har svarat klart
på hans fråga. Han vevar in under djup koncentration. När draget når in till
strandkanten, kastas den genast ut igen. Fortfarande under djup koncentration.
Filip är en försiktig men också nyfiken och pratig tolvåring. Jag lärde känna
honom efter att ha träffat honom och hans mamma här nere i hamnen. I somras var
de här var och varannan dag. Varje gång jag cyklade eller vandrade förbi, så
var de här och fiskade. En dag stannade jag för att fråga dem hur fisket gick.
Filip berättade om de fiskar han fått. En imponerande mängd abborrar, vissa
riktigt stora. Han berättade att han har fått en abborre på två och ett halvt
kilo, en otrolig fisk.
Jag såg då att när Filip pratar om fiske lyser det om honom,
man kan se att han är glad. Märker han att man har en kunskap som han inte än
har gällande fisket, så frågar han tills han har den.
– Det är svårt att inte få fisk här, sa han då.
Inte på ett
kaxigt sätt. Utan på ett sätt som gör att man tror på honom. Man ser att han
kan sitt fiske. Att han är djupt intresserad. Hans mamma fiskar också. Inte
alltid, men ibland.
– Det är kul att fiska, när det är bra väder. Sa hon.
När jag såg dem här i somras så slogs jag av det tålamod hon
hade. Hon bar spön, lådor, lossade bottennapp, drag i träden, fiskade, grejade
fika. Ja allt, medan Filip fiskade, i djup koncentration.
Efter att ha vevat in igen vänder han sig emot mig.
– Några stycken? Hur många då?
– Runt nio kanske, men inga större.
Plums! Draget, en jigg som jag nu ser att det är, slår
återigen i ytan. Han vevar, stoppar och vevar.
– Nio stycken! Åh, kolla. Det är flera abborrar efter
jiggen! Säger han högt.
– Han har fått nio stycken! Säger Filip till sin mamma som
nu har nått fram till oss.
Vi hejar och småpratar om det ruggiga vädret, medan hon
ställer ifrån sig grejerna hon burit på. Jag och Filip fiskar vidare, mina
tankar vandrar tillbaka till min barndom. Vad var det som fick mig att börja
fiska. Min far fiskade ju, men vad var det som gjorde att det fastnade hos mig.
Vi gjorde det ofta, hela familjen var med. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det
var kul.
– När började du fiska Filip? Frågar jag.
– Nu idag?
– Nä, när började du fiska över huvud taget?
– När jag var fyra, tror jag.
Han berättar att hans pappa har en stuga där det finns en
sjö. Där började han fiska genom att meta mört och abborre. Där fiskar han
fortfarande, nu är det abborre, gös och gädda som gäller. Då från båt och med
spinnspö.
– Nu har jag en, säger Filip.
Han vevar in en mycket liten abborre och håller upp den
framför sig. Han släpper i den och kastar ut igen.
– Hur kommer det sig att du hittade ner hit och började
fiska här nere? Frågar jag.
– Jag och mamma metade i somras där borta vid bryggorna en
dag, säger han och pekar bort mot udden längre bort.
Han fortsätter att berätta
att de såg en kille fiska borta vid utsläppet inne i hamnen. Killen hade fått
några fina abborrar på löja. Han hade visat hur han fiskade dem och hjälpt
Filip att knyta på ett bottenmete. Han fick också fisk, stora abborrar. Vid ett
senare tillfälle träffade de en annan fiskare som visade honom ännu mer tips
och trix. Den killen gav Filip också en del utrustning. Spö, rulle lina, och en
draglåda med en massa drag.
– Oj, vilken tur, det var ju schysst! Säger jag.
– Ja, det var helt otroligt, svarar hans mamma.
Alla fiskare
vi mött här nere har varit jätte trevliga och hjälpsamma.
Nu har jag en abborre på igen, jag lossar den och kastar ut
igen. Jag tänker vidare. Det kanske är så att många av de som fiskar är
trevliga och hjälpsamma mot andra som fiskar och då speciellt mot nybörjare.
Visst har man träffat på en och annan surläpp i sina dagar. Men när jag var
liten var de flesta trevliga och hjälpsamma även mot mig.
Vad är det som är så kul med fisket? Frågar jag.
– Allt! Svarar han snabbt. Han berättar att han gillar
grejerna.
Spöna, de olika dragen och att han har över hundra olika jiggar. Hans
mamma fyller i att Filip ibland sätter ihop spöt hemma i vardagsrummet och att
han sitter och vevar på sin haspelrulle framför teven. Jag tänker att det låter
precis som en fiskare. Han gillar fiskar, han gillar när de tar. Han släpper
tillbaka all fisk han får. Filip visar bilder på mobilen. En imponerande
samling fina abborrar, en stor brax och den minsta gös jag någonsin sett. När jag
ser bilden på den säger jag;
– En nors.
– Nej det är en gös, svarar han.
När jag tittar närmare så ser jag att det faktiskt är en
gös. Filip fortsätter att berätta att han gillar att vara ute och att han inte
gillar att fiska ensam. Han gillar inte
när hans mamma får fisk och inte han. Filips mamma nickar instämmande. Han
berättar om ett tillfälle när han och hans pappa fiskade i skärgården utanför
Stockholm, då han hade en jättestor gädda på, men som lossnade efter en lång
kamp. Hans spö var för vekt och höll på att gå av. Sen visar han en bild på en
mycket vacker fem kilos gädda han fått i sjön vid sin pappas stuga.
Vi fortsätter att fiska. Efter en stund frågar Filip om han
får testa mitt flugspö. Självklart får han det. Jag kastar ut och ger honom
spöt. Han håller ner spötoppen mot ytan och fiskar in linan med korta drag
precis som han har sett att jag har gjort tidigare. När han har fiskat in
flugan så frågar han vad han ska göra nu. Jag visar honom hur man kan rolla,
överhandskasta och förklarar för honom att det är linan som är vikten i
flugfiske, inte draget som i spinnfisket. Efter en stund kan han hyfsat.
– Vad tycker du om det här då? Frågar jag.
– Häftigt! Svarar han och svingar spöt fram och tillbaka.
Abborrarna slutar att nappa. Jag frågar Filip om vi ska och
pröva om gäddorna är på hugget längre bort. En dum fråga. Vi går.
– Nu får du pröva mina grejer. Säger Filip och ger mig ett
spinnspö.
Jag har inte hållit i ett sådant sedan jag själv var pojke. Jag får
välja drag ur hans låda, vilket jag vill. Jag hittar en knallröd Hilo. Jag
kastar ut. Draget slår i ytan, en meter framför mina fötter.
– Du måste lyfta upp spaken när du ska kasta. Säger Filip.
Hmm, Förr när jag spinnfiskade fanns inga spakar på haspelrullarna. Bara en
bygel man fällde ut innan man kastade. Det går bättre när jag gör som Filip
säger. Vobblern susar iväg. Ingen gädda vill ta och efter en stund ger jag
tillbaka spöt till Filip.
– Nu måste jag cykla hem och jobba. Vi säger hej och att vi
säkert ses snart igen här nere.
På väg
hem tänker jag på en debatt jag såg på teve här om dagen. Den handlade om yngre
människors dataspelande och spelberoende. Förespråkare och motståndare
diskuterade häftigt kring rätt och fel kring ämnet. Jag tänker att jag hade tur
som växte upp i det årtionde jag gjorde. Idag har yngre människor alldeles för
mycket signaler runt sig. Dataspel, facebook, chattar, sms, mms, tv och allt vad
det är. Ett ständigt brus som pockar på deras uppmärksamhet, hela tiden. Vad
leder det till? Därför känns det bra när jag tänker på Filip, hans mamma och
den lilla Kungsfiskaren. Hopp finns.
Hoppas att du mår bra Filip och att abborrarna fortfarande nappar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar