tisdag 4 april 2017

Kungsfiskaren

Någon knackar mig på axeln på Ica.
-Tjena Båge!
Det är Filip. Han är inte tolv längre. Han har vuxit en meter.
-Tjena Filip! Läget?
Det var fem år sedan jag såg honom sist. Då jag gjorde en intervju med honom för en artikel till Svenskt Fiske.
---------------------------------------------------------------------




Klockan är tolv, det börjar blåsa och bli kallt. Jag kastar ut flugan och låter den sjunka. Efter att ha räknat till tio så börjar jag med korta dragningar att ta hem linan. Det stretar emot, en abborre har tagit flugan. Jag ser den i djupet, mörka ränder och grön färg glittrar till i mörkret där nere. Att se en abborre i vattnet får mig att tänka på min barndom. Abborren är barnens fisk. Den tillhör dem. Den har de flesta barn kommit i kontakt med, på ett eller annat sätt. Den är vägvisaren in i fiskets magi. Det har den varit för många fiskeentusiaster. Så även för mig. Samtidigt som jag lossar den knallgula flugan flyger en liten Kungsfiskare förbi på andra sidan. Min andning stannar av och världen går som i slow motion. Det är som en liten färgklick från en Picasso målning, har brutit sig loss och tagit sig in i vår lite gråa verklighet. Den skinande blå, orangea och vita färgen försvinner snabbt under bron och sen är den borta. Kameran hänger kring halsen, om jag hade försökt ta en bild hade jag missat att se det hela. Jag släpper tillbaka fisken.


– Får du nåt? Hör jag en röst säga. Det är Filip. 

Hans mamma kommer gåendes trettio meter efter honom. Bärandes på draglåda och ett extra spö.


– Tjena Filip. Jo, jag har fått några stycken. Svarar jag.

Plums! Hans drag landar i vattnet innan jag har svarat klart på hans fråga. Han vevar in under djup koncentration. När draget når in till strandkanten, kastas den genast ut igen. Fortfarande under djup koncentration. Filip är en försiktig men också nyfiken och pratig tolvåring. Jag lärde känna honom efter att ha träffat honom och hans mamma här nere i hamnen. I somras var de här var och varannan dag. Varje gång jag cyklade eller vandrade förbi, så var de här och fiskade. En dag stannade jag för att fråga dem hur fisket gick. Filip berättade om de fiskar han fått. En imponerande mängd abborrar, vissa riktigt stora. Han berättade att han har fått en abborre på två och ett halvt kilo, en otrolig fisk.

Jag såg då att när Filip pratar om fiske lyser det om honom, man kan se att han är glad. Märker han att man har en kunskap som han inte än har gällande fisket, så frågar han tills han har den.


– Det är svårt att inte få fisk här, sa han då. 

Inte på ett kaxigt sätt. Utan på ett sätt som gör att man tror på honom. Man ser att han kan sitt fiske. Att han är djupt intresserad. Hans mamma fiskar också. Inte alltid, men ibland.


– Det är kul att fiska, när det är bra väder. Sa hon.


När jag såg dem här i somras så slogs jag av det tålamod hon hade. Hon bar spön, lådor, lossade bottennapp, drag i träden, fiskade, grejade fika. Ja allt, medan Filip fiskade, i djup koncentration.

Efter att ha vevat in igen vänder han sig emot mig.


– Några stycken? Hur många då?


– Runt nio kanske, men inga större.


Plums! Draget, en jigg som jag nu ser att det är, slår återigen i ytan. Han vevar, stoppar och vevar.


– Nio stycken! Åh, kolla. Det är flera abborrar efter jiggen! Säger han högt.


– Han har fått nio stycken! Säger Filip till sin mamma som nu har nått fram till oss.


Vi hejar och småpratar om det ruggiga vädret, medan hon ställer ifrån sig grejerna hon burit på. Jag och Filip fiskar vidare, mina tankar vandrar tillbaka till min barndom. Vad var det som fick mig att börja fiska. Min far fiskade ju, men vad var det som gjorde att det fastnade hos mig. Vi gjorde det ofta, hela familjen var med. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var kul.


– När började du fiska Filip? Frågar jag.


– Nu idag?


– Nä, när började du fiska över huvud taget?


– När jag var fyra, tror jag.


Han berättar att hans pappa har en stuga där det finns en sjö. Där började han fiska genom att meta mört och abborre. Där fiskar han fortfarande, nu är det abborre, gös och gädda som gäller. Då från båt och med spinnspö.


– Nu har jag en, säger Filip.


Han vevar in en mycket liten abborre och håller upp den framför sig. Han släpper i den och kastar ut igen.


– Hur kommer det sig att du hittade ner hit och började fiska här nere? Frågar jag.


– Jag och mamma metade i somras där borta vid bryggorna en dag, säger han och pekar bort mot udden längre bort. 

Han fortsätter att berätta att de såg en kille fiska borta vid utsläppet inne i hamnen. Killen hade fått några fina abborrar på löja. Han hade visat hur han fiskade dem och hjälpt Filip att knyta på ett bottenmete. Han fick också fisk, stora abborrar. Vid ett senare tillfälle träffade de en annan fiskare som visade honom ännu mer tips och trix. Den killen gav Filip också en del utrustning. Spö, rulle lina, och en draglåda med en massa drag.


– Oj, vilken tur, det var ju schysst! Säger jag.


– Ja, det var helt otroligt, svarar hans mamma. 

Alla fiskare vi mött här nere har varit jätte trevliga och hjälpsamma.

Nu har jag en abborre på igen, jag lossar den och kastar ut igen. Jag tänker vidare. Det kanske är så att många av de som fiskar är trevliga och hjälpsamma mot andra som fiskar och då speciellt mot nybörjare. Visst har man träffat på en och annan surläpp i sina dagar. Men när jag var liten var de flesta trevliga och hjälpsamma även mot mig.

Vad är det som är så kul med fisket? Frågar jag.


– Allt! Svarar han snabbt. Han berättar att han gillar grejerna. 

Spöna, de olika dragen och att han har över hundra olika jiggar. Hans mamma fyller i att Filip ibland sätter ihop spöt hemma i vardagsrummet och att han sitter och vevar på sin haspelrulle framför teven. Jag tänker att det låter precis som en fiskare. Han gillar fiskar, han gillar när de tar. Han släpper tillbaka all fisk han får. Filip visar bilder på mobilen. En imponerande samling fina abborrar, en stor brax och den minsta gös jag någonsin sett. När jag ser bilden på den säger jag;


– En nors.


– Nej det är en gös, svarar han.


När jag tittar närmare så ser jag att det faktiskt är en gös. Filip fortsätter att berätta att han gillar att vara ute och att han inte gillar att fiska ensam.  Han gillar inte när hans mamma får fisk och inte han. Filips mamma nickar instämmande. Han berättar om ett tillfälle när han och hans pappa fiskade i skärgården utanför Stockholm, då han hade en jättestor gädda på, men som lossnade efter en lång kamp. Hans spö var för vekt och höll på att gå av. Sen visar han en bild på en mycket vacker fem kilos gädda han fått i sjön vid sin pappas stuga.

Vi fortsätter att fiska. Efter en stund frågar Filip om han får testa mitt flugspö. Självklart får han det. Jag kastar ut och ger honom spöt. Han håller ner spötoppen mot ytan och fiskar in linan med korta drag precis som han har sett att jag har gjort tidigare. När han har fiskat in flugan så frågar han vad han ska göra nu. Jag visar honom hur man kan rolla, överhandskasta och förklarar för honom att det är linan som är vikten i flugfiske, inte draget som i spinnfisket. Efter en stund kan han hyfsat.


– Vad tycker du om det här då? Frågar jag.


– Häftigt! Svarar han och svingar spöt fram och tillbaka.


Abborrarna slutar att nappa. Jag frågar Filip om vi ska och pröva om gäddorna är på hugget längre bort. En dum fråga. Vi går.


– Nu får du pröva mina grejer. Säger Filip och ger mig ett spinnspö. 

Jag har inte hållit i ett sådant sedan jag själv var pojke. Jag får välja drag ur hans låda, vilket jag vill. Jag hittar en knallröd Hilo. Jag kastar ut. Draget slår i ytan, en meter framför mina fötter.


– Du måste lyfta upp spaken när du ska kasta. Säger Filip. 

Hmm, Förr när jag spinnfiskade fanns inga spakar på haspelrullarna. Bara en bygel man fällde ut innan man kastade. Det går bättre när jag gör som Filip säger. Vobblern susar iväg. Ingen gädda vill ta och efter en stund ger jag tillbaka spöt till Filip.


– Nu måste jag cykla hem och jobba. Vi säger hej och att vi säkert ses snart igen här nere.   

På väg hem tänker jag på en debatt jag såg på teve här om dagen. Den handlade om yngre människors dataspelande och spelberoende. Förespråkare och motståndare diskuterade häftigt kring rätt och fel kring ämnet. Jag tänker att jag hade tur som växte upp i det årtionde jag gjorde. Idag har yngre människor alldeles för mycket signaler runt sig. Dataspel, facebook, chattar, sms, mms, tv och allt vad det är. Ett ständigt brus som pockar på deras uppmärksamhet, hela tiden. Vad leder det till? Därför känns det bra när jag tänker på Filip, hans mamma och den lilla Kungsfiskaren. Hopp finns.




Hoppas att du mår bra Filip och att abborrarna fortfarande nappar!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar