Ubåtsjakt i Emåns mynning

Grabbarna grus. Längst bak från vänster. Keno, gillar att spela spel. Uno är hans favorit.  Lite av gruppens pappa, 

han ordnar, fixar och ser till att saker händer. Rookien, gruppens färskaste laxfiskare. Ihärdig, vetgirig och bäst av allt. 

Han gillar att diska. Skrotarn gillar inte att diska. Han är gruppens sommelier och dryckeskännare. Finns inte ett vin han inte kan identifiera. Nere från vänster. Jag. Och sen Förläggarn, gillar att läsa böcker. Han läser allt, framför allt om fiske. På kvällskvisten läser han högt för gruppen. Han har alltid råd att ge när fisket känns svårt. Gordon, gillar allt som har med mat att göra. Efterrätt i påse är hans absoluta favorit. Han är gruppens laxjägare som alltid lyckas kroka en fisk. Och sist då, Flugsnapparn. Han älskar att binda flugor. Ingen i gruppen behöver ta med egna flugor. Nybundna fluglådor delas ut till alla 

i gruppen inför varje resa. På kvällarna binder han flugor och lyssnar på klassisk musik. Måzart är hans favorit. Ett härligt gäng, minst sagt. Nu fattas Laxsnapparn. Han valde att fiska gädda istället. Han som annars snor andras laxar när han inte får någon lax att bita över hans egna flugor. Vi saknar honom. Förresten, vill gratulera både Keno och Förläggarn som båda har fyllt 40 jämt.  

Grattis grabbar!

Den lilla kråkan attackerar den stora fågeln om och om igen. Den pickar den i nacken och kraxar irriterat. Den stora, en havsörn, väjer lojt och uppgivet åt sidorna för att slippa undan attackerna. Den lilla terroristen ger sig inte. Den flyger hela tiden nära och bakom den ståtliga örnen och pickar på den. Det ser ut som om att bjässen är van vid behandlingen. Med tunga vingslag flyger den lugnt vidare och väjer bara ytterst lite när attackerna blir alldeles för påstridiga. De försvinner bakom trätopparna och jag sänker min blick och ser ut över viken. En stor lax visar sin rygg i porten. Den vispar lugnt upp en stor virvel på ytan.

-Kanske 15 kilo eller mer, tänker jag och greppar spöt.

Ytterligare en lax plaskar till i ytan på halv klumplängd.

-Den var liten, kanske 7 kilo bara, tänker jag.

Det är lätt att bli ”viktskadad” här vid Em. Här finns inget smått. Skräddarna som ilar omkring i strand-

kanten här, är stora som femkronor. Löjorna som biter över våra små flugor ser ut som små tarponer. Svanarna som simmar fram och tillbaka i viken ser ut som mindre karibiska kryssningsfartyg. Det enda som är smått är flugorna vi använder för att locka till laxhugg. 

Beissflugan landar en bit uppströms den mindre laxen. Den fiskar ner mot målet. Inget händer. 

Fyra kast i olika vinklar och infiskning läggs på fisken innan jag fortsätter ner mot den större. Flugan försvinner ner i strömmen på andra sidan. Den fiskar in mot målet. Jag är på helspänn medan jag syntar hem flugan för att sätta extra fart på den. Nu är den på fisken. 

Det tar brutalt! Jag reser spöt för att sätta kroken. Spöt bugar djupt, i två sekunder. Böjningen ger med sig när en id plaskar upp på ytan. Här finns imponerande idar, denna är säkert på 1,5 kilo eller mer. Vi har nog tagit över 70 idar mellan oss i gruppen. 60 löjor, 30 mörtar, 20 abborrar och 4 gäddor. Det är många många förhoppnings-

fulla hugg det! Just det, en brax har vi fått också. Den ståtliga fisken på över 2,5 kilo, tog Flugsnapparn igår. 

Igår tappade Gordon en fisk, att den var stor är onödigt att säga. 

Fisken kom på att den var i fel åmynning. Den skulle upp i en av Ölands åar. Den försvann snabbt. Halvtimmen senare var förläggaren 

i en vad som såg ut som en tarpon. 

När jag reste min blick i reaktion till hans gälla skrik på hjälp. Såg jag hans spö stå rakt ut. Hela hans lina var sträckt över viken och i ändan satt en, vad jag såg en tarpon. 

Fisken krängde med halva kroppen ovan ytan. Vattnet yrde och ytan var skummig. Ja, ni vet som på de där bilderna man ser från tarponfisket från någonstans långt bort. Jag forstätter nedströms, kastandes, syntandes, kastandes, syntandes, kastandes, syntandes. Här blir alla syntare, vi kommer alla ha frisyrer som förvaltaren innan vi åker härifrån. 

Förvaltaren har tagit en lax. En liten en, på bara 97 cm. 

-Storleksskadad som sagt. 

Han tog den på en Beissfluga några dagar innan vi kom hit. Flugsnapparn vadar i på andra sidan. Han fiskar noggrant han. Han lägger 4 kast på varje punkt innan han vadar ett par halvfötter nedtröms och lägger fyra till. Laxarna ratar även hans flugor. 

Mat och sov klockan ringer. Det är dags för brunch. Jag tar mitt pick och pack och promenerar upp mot huset. Gordon står 

i dörren med ett silverfat och välkommnar. På den ligger bacon, ägg, vita bönor. 

Bakom honom hör jag Skrotarn säga.

-Till det här borde en liten fin portvin passa. Men bara en liten en.

Nästa år kommer jag att få en lax! Kanske.

 

Puh!!!

Den långa väntan är alldeles snart över. Tidningen är på väg ut till butiker runt om i landet och till er prenumeranter. Den borde vara framme i mitten av nästa vecka.

Där har jag med ett test av fyra olika tvåhandsspön i olika prisklasser för lax och havsöring.

(Obs! Framsidebilden är korrekt men texten nedtill stämmer inte riktigt, vi kommer byta ut den till imorgon).

Jag tycker att det är dags för en modern laxtubfluga på FIN`s framsida.

Vad tycker ni?
----------------------

Blänkarsök i Ljungan

Jag gillar Ljungan. Jag gillar hennes mörka djupa vatten och branta stränder. Det är något speciellt med henne. Hon är lite svår att ha att göra med. Men lägger man manken till så ger hon oftast något tillbaka. Har man tur kan det vara i form av en blank och fin öring direkt stigen från havet. Det är dem man vill ha. I varje fall jag. Jag gillar blänkaren. Den är något av ett tecken på en lovande säsong.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

I varje steg går en liten, men ack så tydlig smärtsignal från stortån, genom foten och upp 

i benet. Jag som trodde att jag hade fått ordning på nageltrångshelvetet vid den senaste "hemmaoperationen". Dessutom så värker ryggen, på två punkter. Egentligen är det fler, men de signalerna är så pass små att de inte ännu är några problem. En punkt sitter långt ner i ryggslutet och en högre upp mellan skulderbladen. Den nedre vill hela tiden få ryggen att falla framåt i en falsk viloposition. När den gör det signalerar den övre punkten en allt tydligare smärtsignal upp genom nacken och in i hjärnan. Jag måste aktivt sträcka på ryggen hela tiden för att skapa en balans mellan smärtsignalerna. Skjutlinan dras in och läggs i slingor noggrant fördelade i olika längder, varav den första stoppas i munnen. Klumpen vinklas utåt mot den oändligt stora vattenspegeln. Den landar och lyfts genast igen för att placeras bredvid mig. Fusk! Jag vet. Men när jag vill komma riktigt långt så krävs lite fusk för att spara på kroppen. Jag klipper till direkt när klumpens främre del landar på ytan. Det är lite som att kasta spjut faktiskt. Om och om igen. I tre och en halv dag.

I Ljungan är gräset grönare på andra sidan. Här ska man kasta långt, så långt som man kan, gärna rakt ut. Då har man bäst chans till fisk. Det är väl egentligen en sanning med viss modifikation. Det finns ju punkter där man kan fiska kortare lina. Men i det stora hela så stämmer det. Där av smärtpunkterna. Jakten på Ljungans blänkare är för mig årets första "riktiga" fisketripp. Då blir ofta kroppen lite extra mör efter det långa vinteruppehållet. Det är nu som muskelfibrerna stärks och deras kastminne uppfräschas och väcks till liv inför säsongen. Linan flyger över den blanka ytan och landar uppströms och utanför grundet. En mendning får linan att inte tas med av strömmen för snabbt. 

Fisket har varit lite segt. Vi befinner oss i en "downperiod". Ytterst får blänkare har tagits under de dagar vi har fiskat. Men det började bra. Efter bara en halvtimmes fiske så knep en besa min svartgula fluga vid en av mina favoritkanter. Jag fiskade med ett kort spö, ett av de "mellanlängdsspön" som jag testar inför det kommande numret av FIN, Flugfiske I Norden. 

En riktig kastkanon på 13,2 fot. Efter den fisken har det varit lite segt. 

Vi är tre som fiskar. Duvan, Finnen och jag. 

Finnen knep en igår. En fin blank besa, som var farligt nära att kunna tas för en blänkare. Duvan har gått tom. Han åkte hem igår med svansen mellan benen. 

Det enda han fick med sig hem var några fler erfaren-

heter. Vilket i sig inte alls är dåligt? Ljungan är tuff. Här är det fan inte bara till att gå upp på morgonen heller. 

Igår låg jag och Finnen i lite extra. Vi startade morgonen vid en av mina favoritplatser utan framgång. Sen gick vi uppströms tre kilometer och fiskade av en mycket het innerkurva. Också det utan resultat. Vi fortsatte ännu längre uppströms för att fiska en raskant som bara borde ha levererat. Men vi gick bet. På väg tillbaka gick jag vilse i den täta skogen. Varm och svettig kom jag fram till ett vatten som jag inte visste fanns. Min kokande hjärna behövde några minuter på sig för att identifiera vattendraget som Ljungan. Jag hade gått i en klockren halvcirkel i en av Ljungans kurvor. Jag gav mig återigen in i den mörka skogen i ett försök att finna den grusväg vi gått hit på. Mitt i den tätaste skogen fann jag istället en oas. En liten öppning i skogen där marken var täckt av stora vita vitsippor. 

Det såg ut som ett stort duntäcke som erbjöd mjuk och skön vila. 

Det var som om skogen inte ville släppa mig ifrån sig. Till slut hörde jag Finnens busvisslingar som styrde mig i rätt riktning genom hjärndimman. 

Till slut fann jag Finnen som nog hade börjat bli lite orolig. Vi fiskade oss tillbaka utan framgång. Efter en kort mat och sov paus gick jag ner till min kant igen. Nu med stora 15 fots bössan. Med den nådde jag längre ut mot stenarna på sträckans slut.

– Pang sa de, när en kort och kraftig blänkare tog flugan.

Fisken tog hårt, som blänkare ofta gör. Sällan att de tar försiktigt. Fisken tvärade ut mot älven och försökte hålla sig djupt. Den gav sig och jag kunde landa årets första blänkare. Kort och tjock med ett ansikte litet som en mörts. Liten och fin. Jag chansade och la fisken försiktigt i strandkanten för att ge mig chans till att hämta kameran. När jag fick tag i den djupt nere i ryggsäcken hörde jag ett plask och fisken var borta.

– Hm, synd. Tänkte jag.

Min lina driver in mot pelarens grund i en bra hastighet och sträckning. 
Men inget händer. Det var sista blänkarsvepet för det här året. Det är dags att åka hem. 

(Om en vecka är det dags för ubåtsjakt i Emåns Sea pool.)

Pelle Klippinge ger ut ny bok

Nu kommer polarn Pelle ut med en ny bok. 

Han ligger inte på latsidan den mannen. 

--------------------------------------------------

Du kan bläddra i den på smakprov.se eller på settern.se. Boken heter ”Havsöringsguiden Skåne & Blekinge”. Där kan du redan nu ta del av några heta havsöringslokaler. 

Boken kommer från tryckeriet i början av juni. Passa på och förhandsboka ditt exemplar redan nu. Själv har jag ritat, fotat och formgivit bokens framsida.

http://www.settern.se/havsoringsguiden-skane-blekinge-p-20…/

http://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789175866604/