Jag gillar Ljungan. Jag gillar hennes mörka djupa vatten och
branta stränder. Det är något speciellt med henne. Hon är lite svår att ha att
göra med. Men lägger man manken till så ger hon oftast något tillbaka. Har man
tur kan det vara i form av en blank och fin öring direkt stigen från havet. Det
är dem man vill ha. I varje fall jag. Jag gillar blänkaren. Den är något av ett
tecken på en lovande säsong.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I varje steg går en liten, men ack så tydlig smärtsignal
från stortån, genom foten och upp
i benet. Jag som trodde att jag hade fått
ordning på nageltrångshelvetet vid den senaste "hemmaoperationen". Dessutom
så värker ryggen, på två punkter. Egentligen är det fler, men de signalerna är
så pass små att de inte ännu är några problem. En punkt sitter långt ner i
ryggslutet och en högre upp mellan skulderbladen. Den nedre vill hela tiden få
ryggen att falla framåt i en falsk viloposition. När den gör det signalerar den
övre punkten en allt tydligare smärtsignal upp genom nacken och in i hjärnan. Jag
måste aktivt sträcka på ryggen hela tiden för att skapa en balans mellan
smärtsignalerna. Skjutlinan dras in och läggs i slingor noggrant fördelade i
olika längder, varav den första stoppas i munnen. Klumpen vinklas utåt mot den
oändligt stora vattenspegeln. Den landar och lyfts genast igen för att placeras
bredvid mig. Fusk! Jag vet. Men när jag vill komma riktigt långt så krävs lite
fusk för att spara på kroppen. Jag klipper till direkt när klumpens främre del
landar på ytan. Det är lite som att kasta spjut faktiskt. Om och om igen. I tre
och en halv dag.
I Ljungan är gräset grönare på andra sidan. Här ska man kasta
långt, så långt som man kan, gärna rakt ut. Då har man bäst chans till fisk. Det
är väl egentligen en sanning med viss modifikation. Det finns ju punkter där
man kan fiska kortare lina. Men i det stora hela så stämmer det. Där av
smärtpunkterna. Jakten på Ljungans blänkare är för mig årets första
"riktiga" fisketripp. Då blir ofta kroppen lite extra mör efter det
långa vinteruppehållet. Det är nu som muskelfibrerna stärks och deras kastminne
uppfräschas och väcks till liv inför säsongen. Linan flyger över den blanka
ytan och landar uppströms och utanför grundet. En mendning får linan att inte tas
med av strömmen för snabbt.
Fisket har varit lite segt. Vi befinner oss i en
"downperiod". Ytterst får blänkare har tagits under de dagar vi har
fiskat. Men det började bra. Efter bara en halvtimmes fiske så knep en besa min
svartgula fluga vid en av mina favoritkanter. Jag fiskade med ett kort spö, ett av de "mellanlängdsspön" som jag testar inför det kommande numret av
FIN, Flugfiske I Norden.
En riktig kastkanon på 13,2 fot. Efter den fisken har det
varit lite segt.
Vi är tre som fiskar. Duvan, Finnen och jag.
Finnen knep en
igår. En fin blank besa, som var farligt nära att kunna tas för en blänkare.
Duvan har gått tom. Han åkte hem igår med svansen mellan benen.
Det enda han fick
med sig hem var några fler erfaren-
heter. Vilket i sig inte alls är dåligt?
Ljungan är tuff. Här är det fan inte bara till att gå upp på morgonen heller.
Igår
låg jag och Finnen i lite extra. Vi startade morgonen vid en av mina
favoritplatser utan framgång. Sen gick vi uppströms tre kilometer och fiskade
av en mycket het innerkurva. Också det utan resultat. Vi fortsatte ännu längre
uppströms för att fiska en raskant som bara borde ha levererat. Men vi gick
bet. På väg tillbaka gick jag vilse i den täta skogen. Varm och svettig kom jag
fram till ett vatten som jag inte visste fanns. Min kokande hjärna behövde
några minuter på sig för att identifiera vattendraget som Ljungan. Jag hade
gått i en klockren halvcirkel i en av Ljungans kurvor. Jag gav mig återigen in
i den mörka skogen i ett försök att finna den grusväg vi gått hit på. Mitt i
den tätaste skogen fann jag istället en oas. En liten öppning i skogen där
marken var täckt av stora vita vitsippor.
Det var som om skogen inte ville släppa mig ifrån
sig. Till slut hörde jag Finnens busvisslingar som styrde mig i rätt riktning
genom hjärndimman.
Till slut fann jag Finnen som nog hade börjat bli lite
orolig. Vi fiskade oss tillbaka utan framgång. Efter en kort mat och sov paus gick
jag ner till min kant igen. Nu med stora 15 fots bössan. Med den nådde jag
längre ut mot stenarna på sträckans slut.
– Pang sa de, när en kort och kraftig blänkare tog flugan.
Fisken tog hårt, som blänkare ofta gör. Sällan att de tar
försiktigt. Fisken tvärade ut mot älven och försökte hålla sig djupt. Den gav
sig och jag kunde landa årets första blänkare. Kort och tjock med ett ansikte
litet som en mörts. Liten och fin. Jag chansade och la fisken försiktigt i
strandkanten för att ge mig chans till att hämta kameran. När jag fick tag i
den djupt nere i ryggsäcken hörde jag ett plask och fisken var borta.
– Hm, synd. Tänkte jag.
Min lina driver in mot pelarens grund i en bra hastighet och
sträckning.
Men inget händer. Det var sista blänkarsvepet för det här året. Det är dags att åka hem.
Men inget händer. Det var sista blänkarsvepet för det här året. Det är dags att åka hem.
(Om en vecka är det dags för ubåtsjakt i Emåns
Sea pool.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar