Solen tittar fram

Då ligger han där igen då, Skalman. Som ett tydligt vårtecken. Nog är han allt lite större nu än då jag och min son såg honom för första gången för sju år sedan. Han ligger på den gräsförsedda flotten och lapar sol. Han ser alltid lite risig ut efter vinterns mörker. Om någon månad kommer han att vara fin igen, hans gula, orangea och gröna färger kommer att lysa allt starkare ju längre våren framskrider. Kul att han fortfarande finns med oss. En tuff rackare det där! Jag har precis varit och testat några kast bortom ”Golden Gate” utan framgång. Solen lyser och det värmer på rätt bra och jackan måste tas av. Äntligen! 

Jag tänker göra några kast på min ”hemmabrygga” innan jag cyklar hem för att ta tag 

i hemmasysslorna. Jag har sett en del gädda här tidigare i veckorna. Men ingen har velat nappa på. Förutom en riktigt fin liten tre kilos gädda som visade en förvånande stark ”fighting spirit”. Jag sänder in flugan dit där gäddorna brukar gömma sig, Jag trollar den 

i kanten under bryggan. Inget händer. Vid trädöverhänget är vattenytan full av smålöja. 

I det starkt färgade vattnet ser det nästan ut som ärtsoppa med all löja. 

Inget händer. Jag kastar in flugan in under trädet och går. Telefonen ringer. Det är tjejen.

– Du måste hämta William, mötet drog ut på tiden.

Något tar flugan stenhårt och trycker in under bryggan.

– Ok, jag hämtar. Men du, jag får ringa tillbaka till dig strax. Svarar jag och lägger på.

Fisken trycker på och linan korsar några av bryggstolparna. Jag känner stötar i fötterna när jag drar tillbaka fisken ut från inunder bryggan.

Bonk, Bonk, Bonk. Låter det.

Jag får böja benen och ta i rejält för att få ut den. Motvilligt ger den med sig. Linan skär ytan och en uppström tar sig upp på ytan. Fisken visar sig inte.

– Ett gott tecken. Kanske är det en ”fining”? Tänker jag och ler för mig själv.

När fisken känns så här brukar det vara en fyra, fem kilos eller uppåt. Fisken sticker sidledes och tar några meter ur rullen. Den siktar in sig under bryggan igen. Jag pressar och hindrar den. Linan vänder och går ner på djupet.

– Kanske är det en ”storing”? Tänker jag och hoppas.

En gädda avslöjar sig svagt därnere innan den dyker igen.

– Nej, det är en fyra eller femma.

Vilket i sig är en fin fisk, alla gånger.

Jag trycker upp gäddan i ytan. Den är kort och grov. Och grinig. 

Den spjärnar emot och simmar ner inunder bryggan igen. Det är lätt att få ut den då dess krafter är på väg att ta slut. Den lägger sig på sida och kapitulerar. Jag lägger mig på mage med peangen i handen. 

Men kroken lossar inte, trots att jag kör hullingslöst. Flugans flash har nästlat fast i fiskens alla tänder den har i munnens tak. Jag är tvungen till att lyfta upp den ur vattnet. Kroken sitter djupt in 

i munnens tak och håret sitter invirade likt som i en kardborre bland alla tänder. Jag får loss kroken och håret och kan försiktigt frigöra fisken. 

Flugan sköljs av och kopplas av tafsen. Spöt demonteras och jag cyklar hemåt bland all pollen.