-------------------
Löven fladdrar hårt i vinden. Jag vevar in och slår mig ner i grässlänten i skydd för vinden. Jonas drar luvan över huvudet och fortsätter fiska på andra sidan älven. Kastvindarna får honom att emellanåt vingla till. Han rollar upp klumpen. Den lägger sig hyfsat rakt nedströms, trots motvinden. När jag rollade tog vinden tag i klumpens tip så den lade sig slarvigt på ytan. Med låg spöföring drar han spötoppen på sin utsida, han för den sedan distinkt nedåt och framåt. Den tjocka vita linan ritar en skarp linje i luften när den följer spötoppen och rullar runt och lägger sig utanför honom. Sist kommer den inte så lika tydliga tunga toppen och lägger sig utan- och ovanför honom med ett plask. Spöt förs runt och bakåt i en lätt stigande rörelse. När spötoppen går förbi honom vrider han in spöt bakom sig. Klumpen följer efter spötoppsrörelsen och bildar en d-loop bakåt. Han pendlar upp händerna och drar sen ner dem distinkt framåt. Klumpen far ut och flugan lämnar vattnet med ett slurp. Linan flyger bra, trots vinden. När jag kastade ut min lina fångades den snabbt av den och placerade den långt uppströms. Sen i driften tog det ett slag innan jag fick kontakt med linan. Jonas skagitlina sträcker ut och fiskar direkt efter landningen.
Vad jag sökte hos skagit linan? Jag hade länge varit nyfiken på skagit, men inte riktigt
kunnat finna en plats för den i mitt fiske. Jag tyckte också att kastningen såg
”bökig” ut och att den plaskade så förbannat för de som fiskade med den.
Orsaken till min nyfikenhet var dess eventuella möjlighet att kunna användas i mycket trånga lägen, samt styras på
ett bra sätt samtidigt som den fiskade hyfsat djupt. Så en tidig vår var jag på
en mässa där Mattias Drugge var med. Jag frågade honom vad som var meningen med
skagitlinan. Han förklarade att meningen kort och gott är att kunna kasta stora
flugor och att kunna fiska dem djupt. Svaret räckte för mig, jag köpte en
skagit klump och några toppar som skulle passa till ett av mina spön. En 12,6
fot långt spö i klass 8-9. Jag skaffade mig dessutom en skagit intermediate
lina, för att kunna fiska ännu lite djupare samt att kunna få ner klumpen under
ytan som jag ofta tycker behövs när jag fiskar försiktigt vid olika tillfällen.
Utvecklingen av fluglinor har under lång tid gått emot att de blir allt tyngre
och tyngre, en utveckling jag själv hade hoppats skulle gå åt andra hållet.
Skagit tycker jag tillhör denna tunga utveckling. Principen av att ha en tung
tjock flytklump där man ges möjlighet att menda och styra linan är inget nytt.
Jag har länge fiskat med en klass tretton klump hopskarvad med en fem femti
lina som topp. Meningen med den var just att kunna fiska flugan noggrant, sakta
och djupt genom att man gavs möjligheten att kunna menda linan upprepade gånger.
Det fungerade finfint men den var inte särskilt kul att kasta med. Den var
tung, lång, slirig och plaskig. När jag beslöt mig för att skaffa en skagit
lina så var det för fiskandets skull, inte kastandet. Kastandet tar jag för
givet, det ska alltid gå lätt och smidigt. Jag ville ha en lina som kan fiska
djupt och ändå ge mig större möjlighet att kunna styra den genom spölyft och
mendningar. Jag vill kunna bromsa hastigheten för att ge sjunkdelen tid att
sjunka och sen låta den svepa över de tänkta huggpunkterna. Jag har under många
år fiskat mycket med versi-tip linor, som jag tycker ger mig det jag önskar.
Versi-tip linan jag använder har en klump som består av en del flyt och en del
intermediate där en ögla finns i spetsen.
I den kan jag fästa spetsar i olika
sjunkgrader. Linan är lika lätt att kasta som med de vanliga kastklumparna, men
det finns en liten sak som stör mig. Linan har ”gångjärns” effekt. Där klumpens
ögla går ihop med spetsens, finns en försvagning som förstör lite av bildandet
av en bra och stor d-loop. Det blir liksom ett litet hack i utkastet. Hacket
skapar en orolig top på linan när den flyger ut över vattnet. En liten sak kan
tyckas av många, men ändå. Det är tillräckligt för att störa mig.
Sjunkspetsarna till min versi-tip går ner till sjunk åtta, vilket ger mig
möjligheten att fiska mina flugor hyfsat djupt. Men jag ville få ner flugan
ändå lite djupare. Jag har prövat att kapa till egna spetsar som är längre och
mer snabbsjunkande. Dessa fiskar finfint, men kastningen försvåras så pass att
det stör. Kastningen ska ju vara lätt, man fiskar ju inte för att kasta, utan
för att fiska sin fluga. Kastning är transport av flugan till dit jag vill ha
den. Jag hade alltså tre önskemål hos skagitlinan, att den ska kunna fiska
djupare än en versi-tip linan, att den ska kunna styras lika bra eller bättre
än versi-tip linan och att den inte har en gängjärnseffekt som versi tip linan
har.
Skagit- kontra underhandskastet. Skagit är inte bara en lina, utan ett helt nytt sätt att
kasta. När jag säger nytt menar jag inte att kasttekniken är ny, det är mer att
kastet är uppbyggt på ett lite annorlunda sätt. Ett vanligt underhandskast med
vanliga klumpar eller linor, kan delas in i flera sekvenser. Dessa är lyft,
vrid, pendla upp, ankring och utkast. Alla dessa är sammanfogade i ett flöde
som i min mening gör en enda lång rörelse som kräver känsla och tajming.
Lyftet, vridet och upp pendlingen utgör den första delen av kastet. Meningen
med dessa är att få upp klumpen, tafsen och flugan ur vattnet och placera dem
lite ovan- och utanför kastaren, samtidigt som kastklumpen bildar en D-loop
bakom kastaren. Man liksom omplacerar klumpen för att kunna kasta ut dem i en
annan vinkel ut i älven. Utkastet är den andra delen av kastet, där man så fort
som ankring av tafs och fluga sker pendlar ner med armarna genom att butten
dras ner i magen. Ankringen är i min mening den absolut viktigaste delen i
kastet. Här skapas det fäste som krävs för att kunna bygga upp den kraft i
d-loopen och spöt som används i utkastet. Det är här tajmingen kommer in. I och
med kastklumpens relativa lätthet så måste ankringen träffa rätt. Missar tafsen
och flugan ytan skapas inget fäste och kastet spoileras. Fäster tafsen och
flugan för bra räcker inte kraften som byggts upp i spöt och d-loopen till för
att lyfta iväg dem och kastet spoileras. Det är i just ankringen som skagit kastandet
skiljer sig som mest från ”vanligt underhandskastande” med ”vanliga linor”. I
skagit kastandet finns ingen ankring av den princip som i ”vanligt
underhandskastande”. Här placeras så gott som hela klumpen i vattnet vid
”ankringen”. Skagitkastet är så gott som uppdelad av samma byggstenar som det
”vanliga” underhandskastet. Men här görs de i en lite annan ordning med en
tydligare paus mellan ankringen och utkastet. Uppåt pendlingen som kommer innan
ankringen i ett ”vanligt underhandskast” kommer först långt efter ankringen i
ett skagitkast. Kastet är mycket tydligt delad i två sekvenser, den första är
upp placering av klump, tafs och fluga så tafsen och flugan placeras ovan- och
utanför kastaren. Den andra delen är upp pendling för att skapa en d-loop och
till sist utkast. Mellan dessa har kastaren gott om tid på sig. Det här
fungerar på grund av att skagit klumpen är kort och tung vilket gör att den
orkar lyfta iväg tafsen och flugan. En hög hastighet bildas snabbt med
skagitklumpen. Skagitlinan sägs vara lätt at kasta med, det stämmer. I och med
att man har god tid på sig efter ankringen behövs ingen särskild tajming som i
ett underhandskast med ”vanliga klumpar”. Men, att utföra skagit utan att
plaska en del eller ens alls, är allt annat än enkelt.
Dubbelspey med lite plask. Dubbelspeykastet är ett otroligt bra kast att utföra med
skagitlina när man fiskar från sin felslängssida. Som med alla kast med tunga
klumpar så tycker jag att man generellt ska dra ner på tempot i kasten. Lugnt
och fint ska det vara. Jag försöker stå med foten som är närmast stranden lite nedströms
och framför den andra. I det här fallet, högerfoten. Alltså tvärtom mot vad jag
annars gör vid ett vanligt kast.
1. Linan ligger rakt nedströms. Spöt reses rakt
upp med butten kvar i någonstans i båltrakten.
2. När tafsen släpper från
vattnet startar vridningen med kroppen och spöt som förs ut på kastarens utsida
och uppströms. När den övre spöhanden når axeln stoppas rörelsen.
3. Tafsen
placerar sig mellan kastaren och kastriktningen. När tafsen och en liten del av
klumpen landar startar tillbakavridningen av spöt. Här finns tid, ingen stress.
Om inte strömmen där klumpen och tafsen har placerats, är mycket snabb de vill
säga. Jag startar alltid tillbakarörelsen direkt när tafsen landar i vattnet.
Tafsen är tunn och kommer inte riva upp ett stort sår i ytan när spöt förs
tillbaka.
4. Ju högre spötoppen förs, desto större båge bildas. Spötoppen
riktas utåt.
5. Vridning för att leda in linan på insidan av kastaren.
6.
Bakåtrörelsen på insidan.
7. Uppåt pendling av händerna. Kroppstyngden flyttas
bakåt på vänsterbenet.
8 & 9. Fortsätt pendla upp medan linan sträcker och en
d-loop bildas.
10. Tafsen och en bit av klumpens tip lägger sig ned på ytan.
Händerna pendlas ner och butten dras ner i magen. Kroppstyngden flyttas fram på
högerbenet samtidigt som nedpendligen utförs. Det främre stoppet avslutas högt
med spötoppen. Behåll stoppet tills linan och tafsen sträckt ut på ytan. Slår
linan för fort ut så sträcker jag ut spöt i kastriktningen för att lugna
nedslaget.
En säsong med skagit. Nu har jag fiskat med skagitlina under ett par säsonger. Varav
den första bara fiskandes med skagitlinan. Jag måste erkänna att ett lätt
obehag kändes då jag först tyckte att linan var alldeles för plaskig, klumpig
och tung att behandla. Jag tyckte inte heller att den sjunk så djupt som jag
ville fiska mina flugor vid det första tillfället. Men den gick mycket bra att styra
i strömmen så den fiskade sakta respektive snabbare. Jag kommer ihåg när den
första halva fiskedagen med linan hade gått, skagitklumpen byttes ut mot mina
vanliga ”trygga” kastklumpar. Dessa kändes plötsligt mycket lättare att kasta. Vid
nästa fisketur fick ”skagiten” återigen chansen. Nu var älven inte lika djup som
den första. Jag ville kunna menda linan och fiska den sakta för att nå ner till
öringarna med hyfsat stora flugor, vilket ju också är linans ändamål. Men även
nu tyckte jag att linan plaskade och var svår att kasta lätt i de många gånger
blanka och tungflytande platserna jag fiskade på. Den många gånger djupa
vadningen underlättade inte heller kastningen med klumpen, som jag tycker
kastar som bäst när man bara har vatten upp till midjan, knäna eller som allra
bäst när man går på land. Jag tyckte inte heller att jag nådde de distanser som
jag vill nå. Jag bytte till min Versi-tip lina. Emellanåt fiskade jag med ”skagiten”
för att försöka göra kastsekvensen något enklare och mindre plaskande. Jag använde
den på de platser där de traditionella klumparna var svåra att få ut på grund
av för lite plats eller där inget utrymme alls gavs bakåt. På dessa plaster kom
skagiten till sin rätt och kastade ut hyfsade längder utan särskilda
svårigheter. Det är också vid sådana platser som jag använder skagiten mest
idag. Annars tycker jag att linan passar riktigt bra på inte så djupa, små och
mellanstora sommarälvar där man inte vill vada för djupt eller ens alls. Vilket
är lite av raka motsatsen av vad linan egentligen skapades för. Linan är lätt
att vinkla ut på tvären såväl som brant ut över älven för att sen kunna styras
så den går antingen snabbare eller saktare än strömmens hastighet.
Mina tre
önskemål med linan då? Fiskar linan djupare än versi-tip linan? Ja det gör den då den lättare lyfter ut en längre tip med högre sjunkgrad.
Kan skagitlinan styras lika bra eller bättre än versi-tip linan? Ja, den är
till och med lättare att styra i och med att skagitklumpen är helt flytande och
är grövre än versi-tip klumpen. Vilket gör klumpen lättare att påverka med hjälp
mendningar. Till sist då, har skagitlinan den där gångjärnseffekten som versi-tipen
tyvärr har? Skulle vilja säga nej, men faktum är att även om kopplingen mellan
klumpdelen och topparna är hyfsat fet och stadig så finns faktiskt även här
lite av en gångjärnseffekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar