Turbotuber och Gary Clark JR

Jag klickar på Gary Clark JR`s låt ”Bright Lights” från albumet Blak And Blu. En hård, klar och klangig gitarr hackar ur sig ett släpande rocktempo som fyller rummet och studsar mot väggarna.  Det låter så j-a tungt och bra att jag vrider upp ljudnivån ytterligare. Tung musik ska spelas i oförskämt hög volym. En annan gitarr vräker ur sig ett helvetesdån. Huvudet gungar i välbehag samtidigt som jag fäster in en fiery brown färgad vinge med bindtråden. Pulsen ökar i halsen och håret på armarna reser sig. Vingen breddas med tumnageln över infästningen. Två tunna kopparflash fästs in på var sida av vingen. De dubblas nedåt så att två av stråna petar nedåt på var sida i det grönfärgade hacklet.

Gary börjar sjunga.

Wake up in New York City

Lying on the floor

Just outside of Marcy's - West 54…wow

You gonna know my name by the end of the night…yeah

You gonna know my name by the end of the night…well

Jag superlimmar lite över infästningen av vingen. Ett svart softhackel rensas från det värsta av luddet och fästs in framför vingen. Stammen lindas två hårda varv och ytterligare två varv nere på x-small tuben. Två cook substitut klipps loss från ett ark. De nya med färgad svart baksida är riktigt fina. Man behöver inte vara orolig att vitafärgade baksidor lyser när flugan fiskar i vattnet. Som de gjorde på de tidigare. Den ena fästs in med ett bindvarv. Den andra fäst in med ytterligare ett. De fixeras på rätt plats med två hårda varv.

Gary fortsätter.

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

I don't care no, no

Cause you don't care, no

Gitarren hackar ur sig en behaglig raspig slinga. En liten superlimsdroppe läggs på inbindningen och bindtråden klipps av. En turbokon träs på slangen. Jag lossar flugan och håller den framför konen i vänster hand samtidigt som jag drar i slangen med andra handen. Flugan hålls upp mot taket och snurras mellan fingrarna. Slangen klipps av så tre millimeter finns kvar. Med en tändare bränner jag på slangändan. Den sväller och kryper bakåt mot turbokonen. Med en nål öppnar jag upp hålet så en tafs kan löpa fritt i den.

Start up with the bottle

End it up with the bottle

Taking shots, waitingon tomorrow

Trying to fill up, whats hollow

You gonna know my name

You gonna know my name

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

I don't care no

'Cause you don't care…no

Gitarren stökar runt samtidigt som tempot fortsätter. Jag tittar noggrant på flugan. Det är min egen Daidalos. Fiery brown, djupgrönt, koppar och svart. Den blir bra tänker jag och fäster in en ny slang och metalltub på bindnålen. Gary leker för fullt med sin gitarr. Bindtråden fästs in med fem bindvarv. Ett grönt hackel rensas och fästs in på tuben. Den lindas tre varv, fästs och stammen klipps av. En tuss rävhår klipps loss och rensas med kardborrborsten. Vingen taperas genom att jag drar ut de mittersta stråna i den breda men skira vingen. Den fästs in brett på metalltuben.

Gary ylar.

Yeahehehehe!

Get lost in this city trying to find myself

I went up a different person

Came down somebody else

I know it ain't right

But its song in my head

Wow I'm surprised that

I'm still alive I should breathe in

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

Bright lights, big city going to my head

I don't care no, no

Cause you don't care

Well you gonna know my name

Well you gonna know my name

Well you gonna know my name

Hey! You gonna know my name by the end of the night…well

Gitarren ylar. Musiken varvas ner och försvinner.

Mäster Frödins Frödinflies har kommit ut med en ny tub. En turbotub. En metalltub med en ”kopp” bak, den lyfter upp vingen och ger flugan en schysst droppform i vattnet. Flugan fiskas med en löst hängande krok som jag fäster i en mediumtub bakom flugan. 

Tuben apteras som sagt på en x-small slang för att inte tafsen ska skava mot metallen när flugan fiskas. Man kan binda på flera sätt, lite hur man vill. Micke visade mig under ett fiske hur han band dem med en turbokon. Då avslutar han med att gå ner med det främre hacklet på x-smalltuben. Då göms metalltubens främre kant bakom hacklet. Turbokonen trycks dikt emot det främre hackelvarvet och inget huvud behöver formas eller lackas. Det kan vara lite trixigt om man vill ha cooksidorna längst fram. Men med lite övning går det. Annars kan man binda in sidorna innan det sista främre hacklet.

Jag ska binda ihop ett gäng nya bruna och svarta för den kommande Ljungantrippen.

Tuberna kommer att finnas i välsorterade fiskebutiker eller så kan de beställas på nätet. 10 stycken kostar 95 kr.

Låtskrivare "Bright Lights": Victoria Lott / Jared Rogers / Kwasi Danquah

Inget flyt i Ådran

– Vad gör du just nu? Frågar Plytboken.

Jag skriver. “De tre senaste fiskeåren har varit en enda lång lektion i ödmjukhet. Måste ha gjort något som har rubbat min karma.” 

Det där med att min karma skulle vara dålig var bara något jag drog till med. Det är inget fel på mitt karmakonto. Men något är ju bevisligen helt klart knas. Jag tänker på siffrorna från senaste fisket. 11-3-2-0-0. Jag ryser. Den ena nollan är min. 

– Hur fan förklarar man den?

– När man själv inte fattar hur det ens är möjligt?

Jag har aldrig varit med om något liknande, någonsin. Jo, det har jag visst. Men då i omvänd ordning.

De tre senaste åren har jag liksom inte varit i fas. Jag har inte haft de fisketimmar jag är van att ha. Massor av skit har hela tiden kommit i vägen. Det är som om att det har fällts krokben på mitt fiske, så att det liksom har kommit i otakt. 

Det är ju så att om man fiskar mycket så får man mer fisk. När allt är som det ska och jag får mina fisketimmar. Då känns mitt fiske lugnt och harmoniskt, det går liksom i en jämn och fin takt. 

Nu när jag väl har varit iväg på fiske så har förväntningarna varit skyhöga. Jag har lite grann känt att jag har varit tvungen att lyckas.

Det ringer på mobilen. Det är Chrille.

– Du håller inte på att bryta ihop va?

– Nejdå... eller jo... näae... kanske. Svarar jag.

– Men va fan hände då? Frågar han.

– Ingen aning. Jag fiskade på som jag alltid gör. Svarar jag.

Han frågar ut mig om vilka linor jag fiskade med, tafsar, flugor, platser, kastning, ja allt om hur jag fiskade.

– Då borde du ha fått fisk. Säger han.

– Ja, jag vet. Svarar jag.

Chrille förklarar noga och sakligt att Ådran inte är lätt att fiska alla gånger. Han berättar om flera fiskare som har haft det svårt och har gått bet där.

– Chrille är snäll. Tänker jag.

Han avslutar med att säga.

– Det är bara att bryta ihop och komma igen Båge.

Det är väl det som jag just nu håller på med, bryter ihop och kommer igen. Men! Nu var det ju faktiskt så att nästan alla fick fisk utom jag. På en plats som jag skulle beskriva ungefär så här för någon som tänker fiska där.

– Det är som att fiska i ett akvarium sprängfyllt med fisk. Fiska inte för djupt och för snabbt, för då sitter du i ryggen på dem.

Det gör själva ”igen kommandet” något lite svårare. Det är bara att konstatera. Det är en rejäl käftsmäll man har åkt på. Men jag har alltid varit bra på att kunna ta en rejäl smäll. Det är bara att erkänna fiaskot och gå vidare. Jag kommer tillbaks. Jag vet ju att jag kan det här med fiske.

Ska först bara kolla så inte katten har pissat på mina fiskegrejor.

Vi var två team som fiskade i Kungsådran den här dagen. Ett team filmade till Flugfiske I Nordens kommande youtube kanal. Det får ni inte missa. Jag själv hade i uppgift att göra reportage om fisket i "Ådran". Den kan ni läsa längre fram i FIN. Ska bara bryta ihop färdigt först. 

Jag vill tacka Janne på fiskekontoret som lät oss fiska i Ådran och Patrik på Älvkarlebys turist och konferenshotell för det finfina boendet och sanslöst fina maten.

Tack ska ni ha grabbar!

Sista dagen i Testebo

Det regnar lätt, men så där blött. Hatten ligger som en blöt katt på skallen.

– Fan! Det här med att reka är inte roligt längre! Säger Finnen när han trampar ner i ett halvmeter djupt dike som ligger gömd i det höga gräset.

– Och skit luktar det också! Svarar jag.

– Det måste ligga en dynghög här någonstans.

Jag står bakom Finnen och tänker på alla fästingar som kryper ner i skjortkragen. Hatar fästingar, men fästingar gillar mig. Säker på att jag har borrelia eller en annan ännu inte upptäckt sjukdom som de små äcklen sprider. Lutar jag mig mot ett träd och blundar, så somnar jag. Är inte det borrelia så vete fan. Gräs, sly och trädgrenar sträcker sig efter mig och min utrustning. De greppar allt de kan komma åt. Finast är ju när man hinner gå tio meter genom skiten innan man märker att ett träd har nappat på flugan. Svetten lackar, jag lackar ur. Är het som en kamin när jag vispar ut flugan på den böjda nacken. En fin nacke, här ska det bara stå fisk. Helst öring då, någon gammal svartlax vill jag inte dra på med det lilla switchspöt. Här vill jag inte springa, vet ju inte ens hur det ser ut tio meter längre ner runt hörnet. Skulle vara helt chanslös. Jag tänker på den där laxen som gick upp i ån tidigare. 135 cm! På Najc sa man att jag kan ta bort 5 cm på den fisken.

– Herregud, det är ju fortfarande ett monster!

130 cm arg lax i den här lilla ån, på elva fotare i klass 6.

– Vilket äventyr!

Skulle vara som att kroka en späckhuggare hemma i Svartån. Nä, eller jo, jag skulle nog vilja pröva. Hellre torska en sådan fajt än att inte ens vara med om det alls. Det är ju ändå upplevelsen som är en av orsakerna till att man håller på med det här. Men, helst vill jag ha en av de feta öringarna som jag har sett stigit upp i ån. Flytlina, lång tunn tafs och en skir liten ekorrfluga. Det tror jag kommer att fungera. 



Det är sista fiskedagen i ”Ån” idag. Jag och Finnen tyckte att det var dags att börja rekognosera ån för ett eventuellt framtida fiske. På eniro och hitta.se har jag letat fram en sträcka som vi ska ta en närmare titt på. När jag och Finnen kommer fram till bron, börjar jag fiska en bit uppströms på åns norra del. Finnen går nedströms för att reka åns södra del. Jag hittar en riktigt fin liten fiskeplats, en djupnacke med en efterföljande liten kort ström som mynnar ut i ett lugnare vatten nedströms bron. Jag börjar så högt uppströms nacken jag kan. Jag gillar svarta segflytande vatten som finns en bit uppströms nackar. Det är ofta här man hittar dem, bamsingarna. Den korta sträckan avslutas på en liten brygga. Jag kallar den öringbryggan, då den ligger perfekt placerad för att kunna fiska av den hetaste delen av nacken bra. Jag byter till en sjunk åtta tip och gick sträckan en repa till. Inget händer.

– Konstigt.

Längre uppströms går det inte att komma längs strandkanten. Ett dubbelt staket med ett dike emellan gör det omöjligt. Finnen rapporterar att det fanns en liten plats längre nedströms, men särskilt het är den väl inte. Han fiskar av strömmen direkt uppströms bron och jag går för att reka nedströms på norra sidan. Här nappar träden friskt på min fluga. När jag väl har tryckt, krupit och ålat mig ner till och längs vattnet, så tycker jag att det inte ens är lönt att fiska. Kanske en bit i utloppet ut i selet. Men, nej. 
Chrille ringer.

– Hur går det?

– Inge vidare. Svarar jag.

Han ger mig ett tips. Vi sticker. Det är allt annat än lätt att hitta någonstans att ställa Finnens lilla husbil. ”Ån” är känd men ändå anonym. Inte många som fiskar här. Finns inga parkeringsplatser, skyltar, stigar eller annat som underlättar. Utan vi får traggla oss fram till vattnet. Förr gillade jag det, men nu vete tusan. Blivit gammal och bekväm. Platserna vi hittar och fiskar är ofta grunda och steniga. Flytlina och intermediatetippar funkar bäst. Nu vet vi lite mer om ”Ån”, vi beslutar att det får räcka för denna gång. Vi styr mot ”Älven” för en fiskedag där.

Nu hem till FIN tidningen som ligger rykande färsk hemma och väntar.

/Båge

NÄR JAG INTE FÅR NÅGON LAX

- Tja! Det var ett tag sen. Har haft lite annat att stå i. 

Jag har svårt för när jag inte får någon fisk att ta mina flugor. Det har säkert de flesta fiskare. Vi vet alla hur laxfisket kan vara. Min fiskepolare Finnen tycker att jag har blivit sämre med åren, på att ta det då jag inte får någon fisk. Det tycker jag nog själv också. Varför är det så? Jag vet inte riktigt. Eller jo, det vet jag visst. Jag tycker ju att jag kan det här med fiske. Och då ska man ju få fisk. Visst är det så att min underläpp hänger ibland när fisket är svårt. Men jag är inte sådan som lägger mig och solar eller göra något annat dumt när det är så. Jag kämpar på och ligger i för att lyckas. Om det nu finns någon lax i älven att få det vill säga. Får jag ingen lax har jag mindre eller till och med inget att skriva om. Kort och gott. Har jag inga bilder på fina laxar blir det svårare att sälja in mina artiklar.

Så här kan en artikel utan lax se ut. Det blir grått...bara grått.

---------------------------------------

Text: HENRIK BÅGE

Foto: FINNEN

Jag vevar in den döda slappa linan. Det har jag gjort alldeles för många gånger den här resan.  

– Det är fan va tomt det känns, tänker jag medan jag slår mig ner på en sten i strandkanten.

Jag tar av mig fiskekepsen och skvätter lite vatten i ansiktet och håret. Jag drar handen över ansiktet och hakskägget för att väcka liv i mig. Reser tungt på mig. Jag greppar spöt och går med tunga steg upp mot bänken. Jag slår mig ner och plockar fram plånboken med de olika tipparna för ett eventuellt byte av den. Jag öppnar den och tittar på de olika tipparna.

– Intermediate?

– Nej, det är ju fortfarande lite högt och kallt i vattnet.

– Sjunk trean då?

– Nej, den har jag ju på nu!

– Sjunk sex då?

– Nä, den hade jag ju på i förra repan. 

– Sjunk åtta?

– Nä, den är också redan testad för en stund sedan.

– T-10? Nä, den är så lik sjunk åttan. De går väldigt lika som sjunk åttan i just den här strömmen.

– Vad fan ska jag ta då? Tänker jag irriterat.

– Ta en heldragen klump!

– Men, vilken då?

– Fem femti!

Jag lägger ner plånboken med tipparna i ryggsäcken och lirkar istället fram den stora plånboken med klumpar. Jag bläddrar fram sidorna med “sjunkdunk” grejerna.

– Sju femti?

– Nä nu ska vi inte bli helt jävla galna.

Jag kopplar på fem femti klumpen på skjutlinan och vevar in den på rullen. Jag knyter på en tafs som är hälften så lång som spöt. Jag taperar den från noll femti, noll fyrtio till noll trettiofem.

– Skaru verkligen köra med en så pass grov tafs?

– Ja va fan! De säger ju att det inte spelar någon roll för laxen. Den är inte tafsskygg, säger de ju.

– Sluta! Knyt på en bit noll trettio åtminstone.

Jag knyter på en bit noll trettio. Lådan med flugor tas fram ur ryggsäcken. Alla flugorna i den är av de mindre slaget. Den storleken har jag kört med under hela veckan. Och det har ju inte fungerat. Lådan läggs tillbaka ner i säcken och en annan plockas upp. Den är fylld med lite större flugor med längder på sju till nio centimeter.

– Åhhh! Ta den! Tänker jag när en åtta centimeters Pahtagorva avslöjar sig i lådan.

– Men, är den inte lite stor och förresten, jag fiskar ju inte med Pahtagorvan längre?

– Sluta, ge dig! Va fan ligger den i lådan för då!?

– Vet inte, ska jag inte ta en Daidalos istället?

– Nä, den har vi redan testat, ta Pattakorven i stället.

Jag för tafsen genom tuben och knyter på en trekrok.

– Nej, ta en dubbelkrok istället. Då kan fluga skrapa i botten utan att den fastnar.

Trekroken läggs tillbaka i boxen och en dubbelkrok tas fram och knyts på istället. Det nyriggade spöt ställs mot tallen och jag lutar mig tillbaka på bänken. I fyra dagar har jag fiskat. Eller vi förresten. Jag och mina polare Finnen och Duvan. Inte en känning har vi haft. Inte sett något har vi heller. Jo förresten! Medan jag slog upp tältet när vi kom hit, såg jag en lax hoppa i kurvans potta. Den potta som jag nu sitter och ser på. Det är den enda fisk jag har sett. Jag har till och med filmat de pooler jag har fiskat. Men, ingenting. Det önskar jag att jag inte hade gjort. Jag hade hellre inte vetat. Att det inte finns någon fisk i ån, vill säga. Jag tar fram en öl och sippar i mig av den kalla goda vätskan.

– Ahhhhh! Man har ju det inte så illa i varje fall.

– Hur bra kan det vara när man inte har fått någon lax?

– Äh, håll käften, tänker jag och tar en rejäl klunk av den gudomligt goda ölen.

– Här kan du inte sitta och hänga läpp, kör nu!

Jag tar spöt och går upp mot rakan ovan kurvan. Jag börjar inte lika högt upp som jag brukar. Då kommer jag bara att gå fast i stenarna som ligger i mitten och delar ån. Jag ställer mig tjugo meter uppströms stenen och drar ut linan från rullen. När klumpen lämnar yttersta spöringen rollar jag ut flugan vid sidan av stenen och låter den hänga en sekund innan jag för in spötoppen mot land så linan fiskar in rakt nedströms mig. Skjutlinan förlängs och kastas ut. Flugan landar utanför andra sidan stranden. Där är det djupaste stället i hela älven, skulle jag tro. Linan går sakta tills den hänger i mitten. Jag låter den hänga ett slag innan jag syntar in linan sakta.

– Det var fan, ingen bottenkänning? Tänker jag och drar ut mer skjutlina.

Klumpen kastas ut. Nu landar den längre in i lugnet på andra sidan.

– Fan va den ska sjunka, tänker jag.

Jag föreställer mig hur flugan går i vattnet. Den fiskar ner till botten där en stor lax står och dåsar. Men den vill inte ta. Ett nytt kast med samma längd läggs ut. Återigen ser jag den griniga laxen framför mig. Den vill inte ta.

– Äh skit i det då! Tänker jag och tar några steg nedströms.

Jag kastar ut och håller upp spötoppen högt. Jag vill fiska riktigt sakta på de eventuella laxarna som står där nere och gömmer sig. Men ingen vil ta. Konstigt nog så känner jag inte av botten än. Några steg nedströms och ett nytt kast. Nu borde flugan svepa fram djupt där nere framför den där stora stenen jag har sett att laxarna brukar stå ikring.

– När det nu finns några laxar det vill säga!

Ingenting händer. Några steg, nytt kast och ett nytt svep längs botten. Nu känner jag att det skrapar i linan. Nu går linan i gropens bakre vall. Några steg, nytt kast. Nu skrapar det ännu mer, men jag fastnar inte. Jag drar ett kast över strömmen till den där lilla pottan där jag tog en förra året. Inget händer. Jag vevar in den döda slappa linan och går upp mot bänken. Jag lutar spöt mot tallen, drar ner byxorna ner över benen och slår mig tungt ner på bänken. En rejäl klunk kall öl strilar ner i strupen.

– Man har det inte så jävligt ändå.

– Lägg av!

– Låt poolen vila ett slag så testar vi en rifflad fluga på enhandaren sen.

Jag lutar tillbaka huvudet och sluter ögonen.

– Tänk om jag blir utan lax på hela veckan?

– Ja, det är bara två dagar kvar, så det gäller att du ligger i nu.

Jag öppnar ögonen, ställer mig upp och drar upp byxorna. Jag knallar bort till tältet där nio fotaren står. Den är redan riggad med en liten rifflad tub med två ekorrvingar. Jag går ner till poolen nedströms kurvan. Här finns en snabb inloppström där den rifflade flugan borde rejsa fram fint över. Jag kastar kort ut och flugan speedar över inloppströmmen snabbt. Linan förlängs, nu speedar flugan förbi och över det mörka vattnet som finns precis där ån svänger.

– Där ska det ju bara nypa på en. Tänker jag och går sakta nedströms och lägger ett nytt kast över mot stenen på andra sidan land.

Hela den kanten ligger i skugga.

– Där borde det ju också stå en!

Men inget händer. Flugan går perfekt över strömmen. Ett tydligt v bildas av flugan. Det kan inte bli mer perfekt än det här.

– Va fan tar det ingen för?

Jag har fiskat noggrannt och kreativt hela veckan. I förra året vid den här laget, hade jag redan fått ett gäng laxar.

– Men då var du här några veckor senare.

– Just fan ja.

Jag vevar in den döda slappa linan och går upp till min bänk och min öl. Vätskan sköljer nerför strupen.

– Undrar om vi kan få samma tid som vi hade i förra året, i nästa år? Tänker jag.

– Sluta, om du vill ha sprutblanka laxar så är det nu du ska fiska.

– Men det finns ju inga laxar.

– De kommer.

Jag lutar huvudet bakåt och blundar.

– Ja, vad fan skulle man annars göra?

– Jobba? Ligga på en beach och sola fläsket.

– Nä, fan heller, inte jag inte.

– Två dagar kvar.

PS: Det är tydligen så här de ser ut...laxarna. Finnen tog en på veckans allra sista timme. Jag åkte hem och han stannade kvar. Han fick tre laxar till. Så här lät det när han ringde.

– Jag fick en till!

DS: Jag tycker ändå att jag är rätt bra på att kunna ta det att jag inte får någon lax. Men det är inget jag ämnar bli bättre på.

/Båge