Telefonen larmar, den hoppar runt på bänken och sjunger ut
en kräkig melodi. Jag slänger av mig täcket för att gå upp och stänga av den.
Kall luft kryper in mot huden så den noppar sig. Värmen i Finnens husbil
fungerar inte av någon anledning. Precis lagom till århundradets kallaste
blänkarfiske. Jag stänger av mobillarmet och vrider på gasolen. Bägge brännarna
brinner och snart sprider sig en svag värme i hytten.
– Kaffe! Mumlar Finnen från överslafen.
Finnen har dragit två täcken över sig.
– Kaffe!! Mumlar han ännu högre.
Jag sätter på kaffevatten och möblerar bort min säng så vi
kan äta frukost vid bordet. Jag är så morgonsjuk att jag inte kan äta, endast
äpple kan jag tvinga i mig.
– Mooooooåååååååååårrrrrrr! Låter det när magen vrider sig.
Jag och Finnen har fiskat i fyra dagar. Duvan har åkt hem,
återigen med svansen mellan benen och återigen endast med nya erfarenheter i bagaget.
Visst ja, han fick faktiskt en liten spillevink. Han stack i förrgår.
Vattennivån har varit låg, 60, 65, 65 och 70 kubik. Vattentempen har vi inte
mätt, men det känns som om att den ligger på runt 6 grader.
De två första nätterna bodde vi nere hos Rune. Vi i husbilen
och Duvan i stugan. Vi startade fisket i det stora blanka och segflytande
vattnet rakt utanför Runes stuga. Det var stendött. Sen åkte vi runt och
vittjade av de vanliga ställena. Avslutade gjorde vi återigen på Runes. Det kändes
iskallt. Om det inte hade varit för den där bombardakillen. Den första natten
fick han tre fiskar, varav en var en riktig tjusig gallfisk. Kärt barn har
många namn, när jag säger gallfisk, menar en fisk som gick upp förra hösten och
som av någon anledning inte lekte. Den fisken är oftast i bra kondition. Den andra
kvällen återupprepade Bombardakillen tricket med tre nya fiskar. Vi kände
ingenting, jo förresten. Jag hade två dragningar den första kvällen. Så en liten
strimma av hopp fanns.
Jag ringde min kompis och orakel Johan.
– Konstigt, de få gånger jag har varit ut har det nappat
bra.
Tredje dagen startades också vid Runes. Sen åkte Duvan
hemåt. Efter att ha hjälpt oss uppför backen. Vi måste vara tre i förarhytten
för att husbilen ska orka stånka upp för det branta sista biten av backen. Vi
fortsatte fisket med att åka runt. Johan ringde och sa att han var på väg ut
till älven. Fem minuter senare ringde han igen och sa att han fått en.
– Vafan! Var min naturliga reaktion.
Vi åkte nedströms för att möta upp med honom. Vi möttes
mellan broarna.
– Jag fick en till vid Perssons. Sa han slentrianmässigt.
– Vafan! Var min naturliga reaktion.
Vi fiskade stenarna och de bägge broarna utan att något
hände. Sen åkte vi nedströms för att fiska ett ställe som jag aldrig har fiskat
förut. Johan tvingade ut Finnen på en sten ö. Finnen gillar inte att vada i
onödan. Mig ställde han av på en bergsknall. Inget hände. En bäver kröp ner på
andra sidan och simmade upp mot Finnen.
– You give
me beaver…………BEAVER! Sjöng Johan.
Inget hände, int ens för Johan. Sen ringde hans telefon, han var
tvungen att fara hem.
– Fiska av nacken imorgon bitti. Sa han innan han for.
Vi åkte upp till nacken och slog läger för kvällen.
Kvällsfika, en grogg och sen sov vi som små bäbisar. Telefonen spelade sin
kräkiga melodi och så var det morgon igen. Väl nere på nacken knep det till i
magen.
– Mooooooåååååååååårrrrrrr!
Panik. Det var dags för nummer två. In i skogen på stela
ben. På vägen ut var gången mjukare. I godan ro satte jag mig ner i stranden
för byte av lina. Sjunk 3/5. På tafsen knöt jag på en svart ”Skallrande Rapala”
på 13 centimeter. Jag kastade så långt jag bara kunde för att täcka av så
mycket nacke jag bara kunde. Det gnällde i nacke, skuldror och rygg, men kasten
sträckte ut fint och strömmen längre ut drog bra i linan. På fjärde kastet tyngde
det till.
– Yes! Äntligen.
Fisken stretade emot i djupet. Långt där nere i det blanka
vattnet kunde jag se en silvrig och fin öring slåss för sitt liv. Den var
chanslös. Ljungan 0, Henrik 1. Flugan satt långt ner i svalget så fisken fick
avlivas. Inget mer hände, vi åkte vidare. Finnen fiskade Perssons och jag
mellan broarna. När jag vadade ut till stenarna hörde jag en vissling. Långt uppströms
kunde jag se Finnen med kraftigt spöböj.
– Nu har han en blänkare på. Tänke jag.
Vid stenarna hände inget, jag fortsatte ner till järnvägen. Noggrant
fiskade jag av den stora blankan utan att något hände. Jag mötte upp Finnen vid
husbilen.
– 105 centimeter! Sa han nöjt.
– Va! Svarade jag.
– Vänta ska du få se. Sa han och lirkade fram kameran.
En bild på en riktigt fin, prickig, stor och lång fisk
visades på monitorn. Men det var fel färg på prickarna och på själva fisken. Det
var en gädda. En fin gädda.
– Det är mitt livs näst största gädda. Sa Finnen. Inte
glatt, men ändå med en viss nöjdhet.
Han visade upp en liten och tunn AH-fluga. Fem centimeter lång och tunn.
– Den satt längst fram i läppen. Sa han.
– Tur det, annars hade du garanterat blivit av med flugan.
Sa jag.
Igår tog jag fram gäddgrejerna för att testa på gäddorna.
Mina flugor är 25 till 30 centimeter. De gav ingenting. Här går Finnen och får
en på en liten och tunn AH-fluga. Vi fiskade vidare utan någon mer framgång. Vi
parkerade uppe vid nacken för natten. En sista släng skulle det bli innan
kortet gick ut klockan 07.00.
Det är där jag sitter nu. Klockan är halv sex.
– Mooooooåååååååååårrrrrrr! Låter magen.
– Nej. Tänker jag.
Finnen går ner på nacken. Jag stannar kvar och packar. Vi
har några möten på vägen hem. Först till Gävle för att hämta ett spö och köpa
lina. Sen vidare hem till Mäster i Knivsta för kaffe och fiskesnack.
Finnen kommer lottlös tillbaka och vi sticker.
Trevlig läsning Henrik
SvaraRaderaTack Berndt!
SvaraRaderaTack för flugorna. Ska köra med dem i år. Det ska ingå i en laxfiskedagbok till någon av våra tidningar. det är första gången jag fiskar med andras flugor. Det har varit helt mot minna principer och starka känsla för mina 90 sekunders flugor. Har tagit fina bilder på den. Min epost. arkiv.xcomhem.se mobil 0706500517 jag har inte ditt nummer. Stort tack för flugorna. Få se om de fungerar att fiska med annans fluga känns svårt och som ett svek. men spännande. Nu törs jag visa mina flugor I Hyngelsböle. Så fina.
SvaraRaderaHoppas du inte ingår i kändisklanen styrd av HS som gjort mig till ickeperson och får inte kontakt med någon i fiskekändisvärden.Under vårvintern startade de om mitt hjärta 4 gånger. 50/50 hade jag och var svårt drogad under lång tid och lät ak4,an gå varm på nätet. Jag var/är sjuk på flera sätt. Nu är drogerna av värsta sort borta. Den vendetta HS gjort mot mig känns orättvis. Många , många - kändisvänner är nu omöjliga att få tag på. Alla mina tidningsredaktörer förstår min reaktionen av det sjukvården utsatte mig för. Men jag blev nog räddad och kan kritisera branschen ett tag till. Någon måste vara kritisk. Sen att jag var jävlig mot vissa – ja. Jag var drogad. Jag har bett alla om ursäkt. De flesta – nästa alla har fattat. Men vissa har inte varit män nog att ta ursäkten. Nästa gång kan de vara de själva som drabbas. Det verkar de flesta att förstå. Men någon måste kritisera och gyckla med vår lilla värld och bransch. Men att gå vild som jag gjorde är en mardröm.
SvaraRaderaOrättvist – men jag lever.
Trevliga hälsningar
Mikael Engström
Kul att du gillade flugorna Micke. Lika kul som att man tillhör en "kändisklan". Ringer dig snart. /Båge
SvaraRadera