Örnar, öring, id och en notdragning.

– Vafan går det så jävla segt att kasta för?

Det är som om pulvret helt har tagit slut. Kasten sträcker ut fint, men det blir inte så långt som det brukar. Linan går inte heller lika rappt i utkastet. Jag blir emellanåt stående med ett par, tre meter skjutlina kvar i handen när kastet har sträckt ut sig på vattnet. Jag fattar ingenting samtidigt som axlarna ylar och smärtpunkterna i ryggen blinkar som en julgransbelysning. Man börjar bli gammal. Det är väl så här det blir då. När pulvret tar slut. Kastningen blir lidande. Fan vad segt. I två dagar har jag kämpat med kastningen. 

Det började ju ”bra” också, med att en ring glömdes träs igenom när fisket startades. Skjutlinan lade sig då ett eller två varv runt klingan. Det gjorde det ”lite” svårt och jobbigt att kasta. Tog en timme innan eländet upptäcktes. Det var bara att bita av flugan och trä om. Men den ”sugiga” kastningen blev liksom kvar.

– Men va fan!

Linan ligger fortfarande runt klingan. Jag kastar spöt uppströms bakom mig för att inspektera. Skjutlinan går fortfarande inte igenom den tredje ringen från toppen. Istället är den lindad två varv runt klingan och ligger upphakad på ringens utsida.

– Hur fan är det möjligt?

Nu är man gammal på riktigt. Jag missade att trä den rätt igen. Det här händer inte mig. När jag ska trassla upp skiten känner jag att ringen rör på sig. Den har gått av. Linan har då smitit ur ringen. Jag vevar in. Spöt är trasigt. Inte konstigt att kastningen har gått tungt. Det är bara att lägga undan arbetsspöt och ta fram reserven som jag har köpt på avbetalning av min kompis ”Rookien”.

Ingen fisk har jag fått heller. Inte Finnen heller. Det är fan inte lätt det här med lax & havsöringsfiske. 

Det är ju som man säger "inte bara att gå upp på morgonen."

Vi har ett gäng dagar till på oss. Det kommer att lösa sig. Det känner jag på mig. Jag brukar alltid kunna lirka upp någon fining här i Ljungan. Vädret har varit dåligt. Det blåser och regnar. Det är en kall och ihärdig vind som gör fisket svårare och jobbigare. Jag bäddar ner arbetsspöt och riggar reservaren. Kvällen närmar sig och snart är mörkret här. Hu! Vad dagarna är korta, snart är de ännu kortare. 

Hösten är fin, jag gillar höstens fiske. De mångfärgade lövens och öringens tid. På söndag är Ljungan stängd. Visst, man öppnar ju igen om en månad. Men det är inget jag har nytta av. Det är de resterande dagarna jag har kvar när det gäller fint havsöringsfiske.

Vi sticker till Runes för att fiska de sista timmarna in i mörkret. När mörkret kommer befinner jag mig vid slutet av ”ön”. Det står ett gäng gubbar och tittar på mig längre upp på land. Det drar till hårt i linan. Jag kastar ut igen och fiskar flugan med jämna drag. Inget händer, jag vevar in och vadar iland. Gubbarna går upp mot mig, en av dem sätter sig i en båt och ror uppströms mot mig. Det måste vara Rune som ror. I Aktern ligger notet riggat och klart. Konstigt, jag  tyckte att jag läst någonstans att han hade gjort sin sista notdragning.

– Ska du dra not Rune? Frågar jag honom när han ror förbi mig.

– Mmm. Svarar han kort.

Han ser inte att det är jag. Det korta svaret säger en del. Tänk att den enda gången jag skulle få se en notdragning, sker 2017. Gubbarna på land håller i rep och nätet börjar lämna plattan i aktern. Rune ror rakt ut lite lätt uppströms. Långt därute svänger han nedströms och vänder sen in mot land. Nätet ligger i ett stort U med topparna in till land. Gubbarna börjar sakta dra in nätet i en jämn takt. Det går tungt och en av gubbarna säger att det är något tungt i nätet. Jag försöker ta några bilder. Men de blir bara skit. Det är för mörkt för min lilla kamera. När nätet är inne i land sprattlar det en hel del fisk. Det är sik, öring och en brax. Gubbarna kastar tillbaka öringarna. När jag ser hur ber jag att få hjälpa till. Öringarna sitter hårt i nätet. Jag lossar dem så fint jag kan och släpper tillbaka dem i vattnet. De pinnar iväg. Den största öringen ligger på kring 2,5 och 3 kilo. Den är den enda färgade öringen. När jag lossar den ser jag att den har ett litet fält av svampangrepp i pannan.

– Hade du inte gjort din sista notdragning? Frågar jag Rune när alla fiskar är loss.

– Jo. Vi gör bara en lite extra dragning. Svarar han.

Jag och Finnen gör kväll. Vi mumsar lite ”vildsparris”, dricker öl och pratar fiske. På morgonen får jag en fisk efter bara några minuters fiske. Det kanske blir en sådan dag?

Det blir det inte.

På kvällen ringer Johan, vårt orakel och guru. Han tänker komma ut och fiska imorrn.

När morgonen runnit förbi med några timmar ringar han.

– Jag har fått två.

– Vafan! Svarar jag.

Jag fiskar bilhallen. Det tar direkt. En blank och fin öring på runt två kilo. Jag kastar ut och det tar igen. Nu är det ett större exemplar. Den stångar och simmar uppströms och utåt. Den rullar i ytan och flugan lossnar. Flugan kontrolleras och läggs ut igen. Det tar igen. En id. Nytt kast, en id. Nytt kast, en id. Nytt kast, en id. Sanslöst. Jag har aldrig fått någon id här tidigare. Men nu var det ju inte ”fattigmanslax” jag var ute efter. Finnen har fått en öring han också. Det är kanske på G.

Johan ringer.

– Jag måste åka och hämta grabben i skolan, han är sjuk.

– Förresten, jag fick en till.

– Jag har fått sex stycken. Svarar jag.

– Vafan! Svarar han.

– Fyra idar.

Två dagar och en morgon kvar. Det kommer att lösa sig detta.

/Båge